Till firandet av Vänersborgs 300-årsjubileum 1944 utgavs stadens historia i två band, det första omfattande tiden till 1834, året för den stora stadsbranden, och skrivet av Carl-Fredrik Corin. Det historiska källmaterialet har för Corin helt naturligt varit sparsamt under det första seklet och först i mitten av 1700-talet blivit ymnigare. Rikligt blev det med Gustaf III:s statsvälvning, firad i Vänersborg med kalasande till salut av stadens kanoner. Corin säger att i staden florerade ett sällskapsliv, som säkerligen var rikare än någonsin förr och att tonen angavs framför allt av sällskapet "Gamla Göther", en typisk produkt av denna ordenssvärmande tid, som trots allt sitt radikala förnuftstänkande hade en stark dragning till det mystiska och ockulta och ett icke så litet stänk av romantik.
Sällskapet konstituerades i Vänersborg på Gustaf III:s födelsedag den 24 januari 1776 och om dess syften citerar Corin följande förklaring: "Jämte minnets upplifning av våre gamle förfäder, de Gamle Göther, och deras ryktbara tapperhet och öfrige dygder, har detta fostbrödralag tillika velat helga sin inrättning åt de store Gustafernas dyrkan". Sällskapet hade en synnerlig exklusiv prägel. Av de 95 medlemmarna var 37 officerare och 41 ämbetsmän, från riksråd till lagmän, borgmästare och landstatstjänstemän, desutom funnos några prostar och lägre prästmän. Från övriga samhällskretsar fanns en grosshandlare och en hantverkare. Hantverkaren var guldsmeden Dafgård, som var tjänande broder, och grosshandlaren Johan Damm i Göteborg, riksdagsman 1778-1779.
Sällskapet torde ha blomstrat ca 20 år; intresset mattades, de höga statstjänstemännen, som utgjorde dess ryggrad, de hade lett arbetet för Trollhätte kanal och då närmast utvidgningen av Karls grav och ombyggnad av slussarna vid Brinkebergskulle och därför haft sina kvarter i Vänersborg, hade mindre anledning att fara till Vänersborg och så småningom dog det hela ut. Från 1803 har man en uppgift om dess existens i en rapport från Älvsborgs län som svar på en cirkulärskrivelse av den 15 mars samma år från Kungl. Maj:t som beordrar samtliga landshövdingar att inkräva uppgifter från existerande ordenssällskap, om respektive sällskaps ändamål och syften. Det finns belägg för att man 1823 beslutat att sälja dess inventarier på offentlig auktion i Vänersborg.
Mer om Gamle Göther finns bl.a. i Götiska Förbundets medlemsblad Götiska Minnen. Under åren 1930-1949 har red. Ernst Kalinder, Trollhättan, skrivit flera artiklar om de Gamle Göther, eftersom sällskapet anses vara en föregångare till Götiska Förbundet.
Källor:
Stiftat till minne av revolutionen den 19 augusti 1772, men roade sig med firandet av högtidsdagar, utfärder sommartiden o.s.v. Sällskapet omgav sig med många ceremonier och hade hertig Carl till sin höge skyddsherre, men dyrkade för övrigt Gustaf III själv, firade ordensdagen på den 19 augusti och hade ordinarie sammankomster den 24 januari, konungens födelsedag, och den 6 juni, hans namnsdag. Samlingsplatsen lär ha varit på Karlberg, i orangeriebyggnaden.
En orden bildades 1984 till Augustibrödernas minne, Augusti Orden.
Källor:
Grunden till sällskapet står att finna i "Handlingar rörande Bacchi ordenskapitel", ett av Bellman fingerat ordenssällskap som var en drift med andra mer allvarstyngda ordenssällskap. Därmed kom ett riktigt sällskap att bildas i kretsen kring Bellman med liknande syfte och innehåll, och Bellman var sällskapets förste ordensskald. Namnet, som kan verka förbryllande, är en fransk biljardterm. I svensk översättning betyder den ungefär "av en slump", "på omvägar" eller "genom tillfälligheter". Par Bricole försöker vårda och bevara det svenska kulturarvet, särskilt vad rör sång, musik, teater och talekonst. Par Bricole har tagit initiativ till Bellmansdagen.
"I Par Bricoles första fester deltog bl.a. Kjellgren, Oxenstjerna och Schröderheim. Märkvärdigt nog finner man bland dem redan vid 1780 den store ordensvurmen hertigen af Södermanland hvilken ännu icke måtte ha tagit saken så allvarsamt, då han kunde närvara vid sådana ordenskapitel som gycklade med det som för honom sedemera blev så heligt.
I början af 1800-talet, då de gamla sångarna gått hädan, inträdde sällskapet i ett nytt skede. Under öfverinspektor Neschers styrelse började det seriösa att vinna mark, och slog snart öfver i det högtidliga och mystiska. De högre graderna anlade uniform på fullt allvar och de styrande korresponderade med chiffer. Från denna period innehålla ordens tryckta handlingar koraler och bland dem en parafras på Herrens bön. Ordens Sång är tilltagen i den stora stilen, hvilken kan betecknas med denna ena af de fem stroferna:
Att denna genre icke skulle blifva långlifvad låg i sakens natur, då den var tråkig, därför öfvergafs den inom sinom tid, och snart inträder den mest lysande tiden för P.B, då sådana storheter som Hjortsberg, Dupuy, Raab, Stjernstolpe, Dahlgren och Berger inblåste en ny och lifvande anda, hvilken fortfor att hvila öfver sällskapet under det Westerstrand, Biörck, Crusell, Brändler och Livijn trädde till. År 1829 firade orden sitt 50-års jubileum, emedan man den tiden ännu räknade 1779 som stiftelsedatum, och samma år aftäcktes, såsom vi redan omtalat, Bellmans byst på Djurgården. Mellan 1832 och 1857 regerade presidenten Per Westerstrand och samlade under sin milda spira nya krafter."
Källor:
Det sägs att drottning Kristina under sin tid i Italien gjordes till medlem av en guld- och rosenkorsorden.
Från 1740-talet existerade i Avignon flera skolor i hermeticism, ibland i frimureriska former baserade på Johannesfrimureriet med en överbyggnad av skottska grader. Ledarfigur för rörelsen var Antoine Joseph Pernety, en benediktinmunk som 1756, vid 50 år, lämnade klosterlivet för att verka som alkemist och mystiker. Han flyttade till Berlin och träffade där greve Thaddeus Leszczy Grabianka. 1784 återvände de till Avignon och grundade Societe des Illumines d’Avignon 1787.
Källor:
Ett magiskt sällskap som någon tid tros ha haft sammankomster i hertig Carls "sanctuarium", där de i de "högre vetenskaper" invigda samlades. Metatron "pikerade sig" enligt Reuterholm "af att äga den så namnkunniga Urim och Thumin, hvaruti man liksom i en spegel kan tydligen åtskilja människors rätta beskaffenhet och art". Sällskapet var "kosmopolitiskt och magiskt", men tycks i början inte ha vänt sig till Reuterholm, varöver denne förgrymmades. Denna uraktlåtenhet måste dock sedemera ha gottgjorts, för 1785 omtalas Metatron av Reuterholm som "ett bekant och estimeradt magiskt sällskap".
Källor:
Pastor Ove Offerman skriver i sin bok "Lyckeby i svunnen tid" om Pro Lantura: "Eftersom källan låg så, att den var tillgänglig för både folk och boskap, beslöt orden Pro Lantura att låta överbygga den med ett litet stenhus samt anordna en pumpinrättning, så att källvattnet skulle vara lätt tillgängligt för alla. Årtalet 1795 står inristat på byggnaden jämte bokstäverna EUDMTKW, vilket lär betyda: Enighet Uppbyggde Dessa Murar Till Källans Wård." Ordenssällskapet PRO LANTURA verkade i Lyckeby till den 19 augusti 1821 då sällskapet höll sin sista årshögtid.
Ordenssällskapet är i mångt och mycket fortfarande en gåta. Namnet Pro Lantura har lockat många bygdekännare och historiker att försöka få ihop en förklaring till. Lantura är inte ett latinskt ord, utan förmodas vara en förkortning. Ingen vet det korrekta svaret eftersom det ursprungliga ordenssällskapets eventuella akter eller formulär inte återfunnits.
Den 19 augusti 1991 återuppstod Pro Lantura i Lyckeby på initiativ av styrelsen för hembygdsföreningen Lyckeby Gille och en av de första sakerna sällskapet tog itu med var frågan om att få brunnsöverbyggnaden i Lyckeby källa byggnadsminnesförklarad. Det blev den 1995.
"Den 8 december 1795 meddelade härtig Karl i egenskap av Svea Rikes regent genom nådigt bref Sällskapet Fri-Byggarorden öppet tillstånd att 'fritt och obehindradt sina sammankomster hålla såväl i hufvudstaden som på de ställen, derest de sådant efter deras lägenheter åstunda, tagandes hvar och en af dem uti sin nådiga hägn och beskydd'. /.../ De äldsta stadgarna finnas ej häller i behåll, men då dessa sägas ligga till grund för de 1796 gällande, kunna vi bilda oss en ungefärlig föreställning om detta vänskapsförbund. I det nyss omtalade privilegiebrefvet säges sällskapets ändamål vara att odla 'fria konster och vetenskaper', och vi kunna därför antaga, att sällskapets syfte från början var litterärt eller litterärt-filantropiskt."
Sällskapet tycks ha haft en hel del militärer som medlemmar eller åtminstone personer som var anställda av armén, och det utbrytande ryska kriget 1788 "kallade en del af sällskapets värksammaste medlemmar att på stridens bana inlägga en ära, som smärtade deras känslor och hvilken de gärna bortbytt mot en stilla medborgerlig lefnad'. Därmed avstannade arbetena för en tid. Men freden slöts, och med denna började åter sällskapets värksamhet. Man hade kriget att tacka för 'en ny och oförmodad tillväxt af trogne och nitiske medlemmar, hvilke med antagande af dess stadgar och yrken i en annan del af riket arbeta för samma ändamål'. Men av denna finska filial finns inga spår. Sällskapet skulle snart erhålla ny och viktigare krafttillsats. Den 24 april 1795 ingick nämligen Fri-Byggarorden en förening med ett annat sällskap, det s. k. Egyptiska, och därigenom ökade medlemmarnas antal till det dubbla. Detta Egyptiska sällskap som nu upphörde och uppgick i Fri-Byggarorden, är inte vidare känt men dess uppgift syns ha varit företrädesvis litterär.
Urprungligen ett vänskapsförbund, upptog sällskapet ganska snart de stora upplysningsidéer som fyllde 1780-talet. "I likhet med de flesta andra ordnar från denna tid, hvilka hade en något så när litterär anstrykning, sökte äfven Fri-Byggarorden att inrätta sig såsom en Svensk Akademi 'en miniature'. Först nedsatte man ett litterärt utskott, 'som skulle öfverse och granska alla de tal och skrifter, hvilka blifvit eller blifva Sällskapet öfverlämnade'. /.../ Det kungl. skyddsbref som sällskapet erhöll i december 1795, uppmuntrade det att ytterligare fortgå på denna bana - kanske längre än dess krafter räckte till. Under 1796 utkom nämligen sällskapets tidskrift 'Journal för allmänna uplysningen och sederna' till ett pris af 8 skill. per häfte." Denna journal sågades av samtida kritiker. En satir skriven av Stenhammar publicerades i tidskriften 'Läsning i Blandade Ämnen', benämnd Fri-Bryggareordens visa. Tryckfrihetsförordningen av den 28 mars 1798 satte punkt för Fri-Byggarordens tidskrift.
"Under sommaren 1796 hade några medlemmar af F. B. sammanslutit sig för att grunda en skola efter 'en ny och förbättrad metod'. /.../ Den utantilläsning och det läxplugg, som eljes voro så vanliga i statens skolor, skulle här ersättas af en ny metod. 'Läsemetoden' - heter det - 'komma att blifva mest discursiv eller ett slag af föreläsningar, hvarunder man genom resonnemanger bibringar eleverna sunda och rediga begrepp i alla förekommande ämnen'." Innan skolan öppnades övergick den från att vara ett enskilt företag till att bli hela Fri-Byggarordens under namnet Lyceum. Det vackra programmet kunde dock endast delvis kunnat genomföras, och i praktiken var skolans undervisning snarlik de statliga skolornas. Skolan var liten, och hade sällan mer än 5-6 elever. Skolan upphörde 1 april 1821, då böckerna såldes och den återstående läraren fick slutlön och extra gratifikation, vilket verkar vara sammanhörande med andra förändringar i F. B.
Ett 1799 skrivet brev av en bland ordens högbetrodde män visar att sällskapet befann sig i kris. Antalet ledamöter minskade till följd av dåliga publicitet och att samhället tröttnat på mystiska ordenssällskap. År 1800 antecknades fem receptioner i sällskapets kassabok, några förekommer 1803, men efter 1805 innehåller kassaboken inget om receptioner eller grader - sällskapet tycks redan nu ha upphört att fungera som ett ordenssällskap. År 1820 subskriberade 40 personer till Lyceum, förmodligen ordens samtliga medlemmar. Att döma av kassaboken hade inga högtidsdagar hållits på några år. Fri-Byggarorden hade förlorat sin raison d'être. Den 24 april 1821 samlades ordensbröderna för att anta nya stadgar med syfte att utöva välgörenhet mot nödställda likar.
Källor:
Mot slutet av 1700-talet satte en reaktion mot upplysningen in. Astrologi, alkemi, drömtydning och andeskådning blev modet för dagen, och det hade ofta stöd från mäktiga delar av det svenska samhället. Kellgren och von Rosenstein såg det som sin uppgift att bekämpa detta, främst med ironin och driften som vapen.
"Men fast man någon gång i Solen fläckar
såg, Blir Månen likafullt, med sina fläckar,
Måne. Fast Newtons själ en dag i Andefeber
låg, Blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt -
en fåne. I, narrar utan smak, som
Gudarasande Tror er stora bli med stora
Skalders brister! I narrar utan vett i
vetenskaperna: Svedenborgare! O
Rosencreutzare! O Drömmars tydare! O
Skatters sökare! Nummer-puncterare.
Magnetiserare, Physionom-Alchem- Caball-
och Hamonister!"
Kellgrens tidning Stockholms Posten försummade aldrig ett tillfälle att driva med mysticism och ockultism. Ibland blev agitationen så intensiv att den spelade statskyrkan - med dess intolerans mot avfällingar i händerna - men Kellgren och von Rosenstein var inte heller vänligt inställda mot religionen.
Pro Sensu Communi var ett sällskap som bara hade de båda upphovsmännen som medlemmar, och trots att orden var fiktiv blev den samlingspunkten för den sena upplysningens tillskyndare i Sverige. Sällskapets högtidsdag inföll den 29 augusti, på årsdagen av John Lockes födelse. Denne store engelske filosof betraktade de som "den förnuftigaste människa som jorden burit". I artiklar och dikter avfärdade de vidskepelse och fördomar och förkunnade förnuftets makt.
Källor:
Källor:
Uppstod nära 1700-talets slut, ett mycket fint och förnämnt sällskap. Stormästare var överste-löjtnanten, friherre Fr. Åkerhjelm och ordensmästare löjtnatnen vid Adelsfanan, friherre S. G. Åkerhjelm. Sällskapets förste sekreterare var fändriken vid "högsalig hennes majestät änkedrottningens regemente", friherre E. A. Åkerhjelm. Sällskapet ägde även hedersledamöter, och bland dem nämns 1799 fröken Adelaïde Guldencrone i Köpenhamn, hr L. Guillaume de Chartres i Paris, fröken Louise Marie de Beaujolais i samma stad och flera andra.
Källor:
Ordenshemligheten uppenbarades för bröderna först i högsta graden. I denna mottogs recipienden med en rykande punschbål. Stormästaren mötte den nye brodern med ett breddfyllt punschglas, önskade honom välkommen och förklarade att nu skulle slöjan falla, som dolde ordens höga mening. Denna var, att i den sista av graderna skulle medlemmarna supa upp de avgifter som de lägre graderna inbetalt.
Källa: Weiss, E. De onämnde bröders förbund. C. W. Carlssons Eftr boktryckeri AB, Vänersborg, 1972
Av sällskapets handlingar i Kungl. bibliotekets handskriftsamling kan man läsa, att "enligt de flesta auktorers intyg" stiftades 1093 på S:t Johannes dag (vilket förklarar tidpunkten för instiftandet). "Detta sällskap förehade att försvara religionen och den heliga grafven samt bispringa nödlidande och hade till valspråk Pro Fide. Den nu upprättade telningen åter att uppöfva sina talenter i de fria konsterna, fördrifva en efter arbete lämnad stund under sedernas renhet och att bistå såväl hvarannan inom sällskapet som nödställda utom detsamma". Friheten inom sällskapet skulle vara anständig, men på inget sätt inskränkt.
Direktionen som skulle "handhafva gillets glans, nytta och nöje", bestod av stormästare, kansler, öfverdirektör, skattmästare, ceremonimästare, sekreterare, fiskal samt fyra fullmäktige, två providörer och två härolder. Den 29 augusti var högtidsdagen, då ingen ledamot utan laga förfall fick vara frånvarande. De civila medlemmarna var då lädda i den svarta nationaldräkten med ett vitt johanniterkors på kappans vänstra sida. De militära uppträdde i sina uniformer och ett johanniterkors av silfver på bröstets vänstra sida. Men hela direktionen klädde sig i guld- och silvertygskåpor och "plumerade hattar".
Johanniterbröderna samlades för första gången den 29 augusti 1793, då man efter stormästarval med ceremonier fördrev aftonen med ett amatörspektakel, ett uppförande av "Bussarongerne", en lyrisk komedi i en akt av Sundvall. Därpå följde "fyrverkeri och illumination en miniature" samt dans på aftonen. Den 12 november samma år hade sällskapet åter en glad dag. Då uppfördes "Den bedragne sprätten", i översättning av Hjortsberg och "Den oförtänkte poeten", ett originaldivertissement av Sundvall. "I anledning af konungens nyss förflutna höga namnsdag afbrändes ett fyrverkeri med konungens och h. k. h. regentens namnchiffer, antändt av en dufva. Under spisningen upprestes en eklärerad pyramid med dagens namn, och man glömde ej att dricka de höga kungliga personernas skålar med de varmaste känslor och lika glädtigta som vördnadsfulla hjärtan. Divertissementet slutade med kupletter af alla fyra stånden til h. m. konungen". Till slut sjöng man till den "store konungen", den då femtonårige Gustaf IV Adolf:
o.s.v. i samma höga stil. Johanniterna förenade mystiska ordensceremonier med ett glatt sällskapsliv, men tog saken i allmänhet på fullt allvar. (3)
Källor:
Hette under det första året "Gibraltarboarne", eftersom det var i "Gibraltarrummet" på krogen "Engelska källaren" driven av fru Weur som man träffades för att så småningom grunda en orden för att under "vänskapens, nöjets och måttlighetens lagar fördrifva några lediga timmar". Engelska källaren var belägen antingen i Svenska Frimurare Ordens eller Auktionsverkets gamla hus på Riddarholmen, och namnet på rummet kom av en tavla av Gibraltar som var upplyst bakifrån. Motivet från tavlan återfinns på Ordens fana. Engelska flaggan jämte den svenska brukades vid processioner, och sällskapet hade till valspråk antagit Friendship United. Allt dessa "osvenska" element gjorde att sällskapet snart vunnit rykte om sig att vara en politisk klubb, varför man utfärdade en förordning mot allt politisk diskussion. Detta verkar dock inte ha räckt: redan 1794 bytte man namn till "Sällskapet Svearne" och tog bort alla engelska ord ur orden. Man beslöt då också att en sommarhögtid skulle firas.
Så här beskrivs Sällskapet Svearnes sjöexpedition sommaren 1794: "Klockan fyra på eftermiddagen hade följande jachter och slupar bemannats, Expressen, Par Bricole, Limpan, Sans Culotte, Försiktigheten, Anonymos, Wänskapen, Munterheten och Anna Marie. Befälhavarna kallades till chefen för att få signalbrev och segelordning." Eskadern seglade till holmen Krankängen vid Drottningholm "der natten tillbragtes och hvarest påföljande dag, den 20 Juli, högtidsdagen firades med åtskilliga ceremonier och den ännu brukliga järnflaggan, hvarå finnes måladt i rödt afbilden af en fyrkantig borg med runda torn i hvitt fält, till minne af dagens högtid, å stället planterades, hvarefter middag intogs å Björnholmen". Man utförde också segelmanövrer. Man seglade på linje, kolonn och växlade slagordning, samma slags fartygsexercis som utövats av Water Club of Cork Harbour. Från en annan sommarsegling berättas om att det avåts en gigantisk middag, under vilken elva skålar utbringades. Klockan fem på morgonen väckte sedan ordensläkaren besättningarna för inspektion. Han förrättade sin rond till trumpetfanfarer och pukslag.
När den tyske skalden Ernst Arndt besökte Sverige år 1804 for han en sommarkväll ut till Marieberg utanför Stockholm för att tillsammans med tusentals andra följa ett av stadens stora evenemang. Det var Sällskapet Svearnes hemsegling från dess sommarhögtidsdag: "Svearna hade farit ut på sitt vanliga korståg och kommo nu vid midnattstid seglande närmare staden - små och stora skepp, slupar och båtar, som alla färdades fram med vajande vimplar och tända lanternor. En oändlig mängd farkoster från omgivningen och staden följde dem och ökade ståten. Vinden blåste sakta, himlen var mörk. Ett desto starkare intryck gjorde ljusen nära och fjärran. Omväxlande spelades krigiska melodier av fyra musikkårer, fördelade på flera båtar. Sedan kom en dundrande kanonad från alla sidor, vilken besvarades av små nickhakar av ägarna av trädgårdar runt omkring. Ty musik och skottlossning vill svensken ha överallt där det skall vara roligt."
I senare tider, då segelsluparna ersatts av ångbåtar ändrades kosan till mångahanda ställen: först 1829 skaffade sig Sällskapet Svearne en egen utfärdsholme. Den låg vid Essingen, hette Vasaholmen men döptes om till Sveaholmen. Man kan kanske säga att detta var den första klubbholmen bland de tre sjöordenssällskapen (Svea, Coldinu och Neptuni Orden). Numera äger Orden en annan Sveaholme utanför Saltsjöbaden. För vinterfesterna har man använt åtskilliga lokaler efter Engelska källaren: källarmästar Hallströms lokal vid Hötorget, Hamburger Börs (efter 1799), Tyska Lejonet, Kirsteins hus vid Munkbron, Börsen, W.W:s hus på S:t Paulsgatan, Kirsteinska huset vid Clara Strandgata och slutligen Börsen innan man nått sitt nuvarande tillhåll, Piperska Muren på Kungsholmen.
1830 fick orden det nuvarande namnet. Ordens syfte är att med förfädrens fosterlandskärlek, allvar och redbarhet till förebild söka uppliva och vidmakthålla ett sant fosterländskt sinne bland vårt folk samt befrämja och understödja fosterländska syften. För att underhålla kunskapen om förfädrens liv och idrotter framställes i gradgivningar kännetecknande tänkesätt och sedvänjor. Gynnar svensk historia och kultur huvudsakligen mellan 800-1100. Orden ger sedan 1957 ett stipendium per år till en doktorand som forskar inom detta område. Även systerklassen har ett forskarstipendium, som delas ut vartannat år.
I slutet av 1916 föreslog ordensledningen bildandet av en kvinnoförening inom Orden. Redan 1917 bildades en damförening med syfta att utbilda kvinnor till sjukvårdskunniga medborgare. Med första världskrigets slut 1918 var andra mål för verksamheten nödvändiga. Den 21 mars 1920 tillkom ordens Systerklass, med uppgift "att i barnhärtighetens och fromma människors tjänst arbeta till Sveriges och dess innebyggares fromma". Systrarna träffas andra onsdagen i månaden.
Den högsta graden är gemensam för Svea Orden och Götiska Förbundet som har ett mycket nära samarbete. Denna grad instiftades så sent som 1993 och heter Riksgraden. Denna grad kan endast Göter eller Svear få för förtjänstfullt arbete inom Svea Orden och Götiska Förbundet. Graden får ha högst tjugo innehavare och gradtecknet kan bäras offentligt som en halvofficiell guldmedalj benämnd Riksgradstecknet.
Svea Orden har sedan 2002 en brödraförening i Uppsala kallad Östra Aros, formellt benämnd "Svea Orden av Uppsala, Brödraföreningen Östra Aros". Den 26 november omvandlas den till loge. För närvarande har brf Östra Aros 30 medlemmar.
Källor:
Ett ordenssällskap som hade poeten Johan Henric Kellgren som medlem.
Detta backanaliska sällskap har lämnat spår efter sig i Kungl. bibliotekets handskriftssamling i ett tal af sällskapets storkansler, skattmästare, archivarius och orator primarius samt riddare af ordens trenne grader, vilket hölls den 1 maj 1794.
Källor:
Källor:
All materials contained on this site are protected by Swedish copyright law and may not be reproduced, transmitted, displayed, published or broadcast without the prior written permission from the webmaster. Copyright 1998- Jonas Arnell. All rights reserved. Some material appear with specific permission.
