Sedan 1975 - då ordensreformen trädde i kraft - har andra värden ersatt den ideella utmärkelse som en förtjänstorden utgör. Vi har sett hur media gång efter annan exponerat förmånliga avtal med avgångsvederlag ("fallskärmar"), och under den förra regeringen kunde oppositionen i två rapporter konstatera att den socialdemokratiska regeringen använde utnämningsmakten som ett sätt att belöna framstående partiföreträdare.

I det ena fallet var det en moderat rapport kring utnämningar av generaldirektörer och landshövdingar. I det andra fallet - en kristdemokratisk rapport om utnämningar i högskolestyrelser - KU-anmäldes förutvarande utbildningsminister Thomas Östros för den kraftiga och omoitverade överrepresentationen av socialdemokrater i styrelserna, och riksdagen prickade ministern för detta genom att Miljöpartiet stödde Alliansen i denna fråga. Sammantaget lade detta grunden för regeringens nya utnämningspolitik, som också bör rymma de statliga förtjänstordnarna: de är en relativt billig utmärkelse men med ett stort symboliskt och idémässigt värde, som uttryck för den värdegrund som regeringen vill förmedla.

I dagens Sverige delar statschefen och regeringen ut medaljer. Utöver det delar regeringen ut professors titel. I ett internationellt perspektiv är detta ett skevt system som har få motsvarigheter internationellt. Med några undantag har de flesta andra länders offentliga belöningssystem även statliga förtjänstordnar, och de förekommer oavsett av politisk färg och statskick, i vissa länder t.o.m. så betydelsefulla att de är reglerade i landets konstitution. De forna öststaterna hade t.ex. belöningssystem där ordnar för förtjänster utgjorde en självskriven del. Hederslegionen, som instiftades av Napoleon under den liberala franska revolutionen, har överlevt skiften mellan monarki och republik och är idag en aktad institution.

De statliga förtjänstordnarna är ett billigt sätt att belöna excellenta medborgare, eftersom ordenstecknen enbart är till låns (mot en pant) och skall återställas vid innehavarens bortgång. Ett väl utvecklat belöningssystem, där statsordnar är en komponent, skapar en tydlig bild av inom vilket fält innehavaren gjort sina insatser för samhället och på vilken nivå, lättförståeligt även i internationella sammanhang. Till detta ska läggas att det svenska ordenssystemet formmässigt hänger samman (genom att tre införts samtidigt och den fjärde senare instiftade Vasaorden under 1800-talet fick ändrat utseende för att skapa harmoni) och därför internationellt betraktas som ett av de vackraste ordenssystmen i världen.

Att något saknas indikeras inte minst genom att ovan nämnda kungliga och regeringsmedaljer har getts olika nivåer som imiterar ordensklasserna. Likväl är medaljer utan ordnar en dålig lösning, eftersom det inte skapar en rättvisande jämförbarhet. Medaljer ges internationellt för mer avgränsade förtjänster och ordnar för mer framstående gärningar. Svenskar riskerar ärigenom att få sina förtjänster (och sin egen person, vilken ligger bakom förtjänsterna) uppfattade som mindre framstående än de egentligen är. När olika medaljklasser ändå används, varför inte ta steget fullt ut och återinföra de ordnar som de försöker efterlikna?

Detta ställs i blixtbelysning i till exempel Sveriges ökade fredbevarande engagemang. Det är rimligt att de militärer som med fara för egen säkerhet deltar i militära operationer utomlands ges samma typer av utmärkelser som sina gelikar i andra länder för samma typer av förtjänst, inte minst eftersom utmärkelsetecknen används till uniform och därför har stor aktualitet. Det är till exempel lite genant att chefen för Sveriges elitförband Särskilda skyddsgruppen (SSG) utnämnts till Riddare av just Franska Hederslegionen ovan - medan Sverige inte förlänar något annat än en medalj, där Riddare av Svärdsorden borde vara mer självklar.

Ett annat problem som följt av det tvågradiga belöningssystemet (med endast professorstitel eller medalj ) är den alltmer organiserade utbredningen av s.k. oäkta riddarordnar, som ibland används som en ersättning för den orden som staten egentligen borde förlänat, men oftast innebär en devalvering av ordensutmärkelsernas värde i stort eftersom de ges för mindre - i vissa fall obefintliga - förtjänster.

I de förarbeten som låg till grund för riksdagsbeslutet relaterades till motioner i riksdagen tillbaka till 1800-talet som krävt ett avskaffande av ordnar för att ge tyngd i argumentationen. Det måste i så fall vara väl värt att notera att motionerandet i riksdagen sedan 1986 till förmån fören reformering av det nuvarande offentliga belöningssystemet i antal vida överstiger de motioner som fram till 1973 varit kritiska till det dåvarande belöningssystemet.

Som nämnts ovan, staten har ett ansvar för att på alla sätt motverka en samhällsutveckling där var och en tänker på sig själv, eller där vänskapskorruption riskerar att breda ut, eftersom det strider mot den demokratiska gemenskapstanke som borde vara bärande för en stat. Härav följer att staten på ett organiserat sätt bör uppmuntra medborgares förtjänster och samhällsinsatser. Regeringen bör därför låta utreda hur det offentliga belöningssystemet kan reformeras.

Det är synnerligen beklagligt att frågan om statsordnar fått en opåkallad polarisering mellan vänsterpartierna som ordensmotståndare, när den allmänna internationellla trenden är bredare politisk acceptans.

Utkast till brev/e-mail:

Jag anser att regeringen bör reformera det offentliga belöningssystemet. I synnerhet att de fyra svenska statsordnarna åter ska kunna förlänas åt såväl förtjänsta svenska medborgare som utländska medborgare och statslösa. De fyra är Serafimerorden för statschefer och synnerligen förtjänsta, Svärdsorden för militärer, Nordstjärneorden för ämbets- och tjänstemän samt Vasaorden för övriga. De borgerliga partierna kritiserade före 2006 socialdemokraternas utnämningspolitik som en del av ett informellt belöningssystem, som innebar både substantiell belöning i form av inflytande och inkomster (arvoden/lön), men även en ideell belöning, en symbolisk klapp på axeln. I regeringsställning har regeringen ändrat utnämningspolitikens delar genom en minskad politisering. Nu återstår en översyn av det offentliga belöningssystemets ideella del, den symboliska klappen på axeln som en bärbar utmärkelse i form av en statsorden innebär. Det var under vänstervågen på 60-talet som statsordnarna kom att ifrågasättas. Skälen var berättigade: för att förenkla hanteringen kom beredningen i stor utsträckning att utgå från på lönegrad snarare än att titta på förtjänster. Även om det förstås finns en viss samvariation, så var det principiellt felaktigt. I Sverige gick man dock längre än i andra länder: i stället för att reformera ordensväsendet, så valde man vägen att staten slutade föreslå svenska medborgare för de svenska statsordnarna. Paradoxalt nog insåg man statsordnarnas värde och betydelse i ett internationellt sammanhang: man behöll Serafimerorden att förlänas till utländska statschefer och Nordstjärneorden för övriga statslösa och utländska medborgare som gynnat svenska intressen. Sedan 1 januari 1975 förlänar staten två förtjänstutmärkelser, professors titel samt medaljen Illis Quorum. Kungen förlänar dessutom Konungens medalj. Sverige avviker därigenom starkt i ett internationellt perspektiv, där i stort sett alla länder mellan hederstitlar och medaljer har statsordnar. Detta är problematiskt i en alltmer internationaliserad värld, inte minst eftersom medaljer ges för mindre förtjänster och statsordnar för större. Svenskar framstår alltså som mindre kompetenta, för den som inte känner till Sverige aparta belöningssystem. De borgerliga partierna har sedan tidigt 90-tal löpande motionerat i frågan. Under den förra borgerliga regeringen var frågan t.o.m. uppe till skarp votering i riksdagen. Ett beredningsarbete påbörjades under slutet av den borgerliga regeringstiden i Justitiedepartementet. Frågan väcktes då i Försvarsdepartementet bl.a. med anledning av svenskt engagemang i skarpa internationella insatser, men kom att breddas till en allmän översyn. Vid valet 1994 blev det regeringsskifte och frågan blev vilande. Nu är det dags för regeringen att åter ta upp frågan.

Länkar till E-postadresser

Klicka här för att skicka till moderaternas ordförande Fredrik Reinfeld, hans statssekreterare samt (längst ner) de fyra statssekreterarna i samordningskansliet, klicka här för att skicka till folkpartiets ordförande Jan Björklund och hans statssekreterare, klicka här för att skicka till centerpartiets ordförande Annie Lööf och hennes statssekreterare samt klicka här för att skicka till kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund och hans statssekreterare.

Det är också viktigt att maila partisekreterare och gruppledare i riksdagen för respektive parti.

För att skicka till ett e-mail till gruppledare: se namnen på nedanstående sidor, gå därefter vidare till länken till ledamotslistan, där e-mailadress framgår på ledamotens sida.

Centerpartiet Folkpartiet Kristdemokraterna Moderaterna

För att skicka till ett e-mail till partisekreterare: hitta namnuppgiften i ovanstående länkar. E-mailformen är sedan förnamn.efternamn@centerpartiet.se, @liberal.se, @kristdemokraterna.se samt @moderat.se.

För att skicka till ledamöterna i riksdagens konstitutionsutskott (som kommer att behandlar ordensmotionerna), klicka här!

Index Home

All materials contained on this site are protected by Swedish copyright law and may not be reproduced, transmitted, displayed, published or broadcast without the prior written permission from the webmaster. Copyright 1998- Jonas Arnell. All rights reserved. Some material appear with specific permission.