Det svenska adelsväsendet

The Swedish Nobiliary System

Uppdated 2007-05-30

Adel (eg 'ädelt stånd') var i äldre tider den högsta samhällsklassen, skild från övriga klasser genom lagstadgade, i regel ärftliga förmåner. Sådana förmåner, adelsprivilegier, omfattade bl a rätt till vissa ämbeten, viss skattefrihet, patronatsrätt, viss myndighet över tjänare och underlydande bönder och rätt att dömas av särskild domstol.

Redan under antiken fanns samhällsgrupper som kan betraktas som adel, t ex de romerska patricierna. Under medeltiden uppstod ett särskilt adelsstånd, en godsägararistokrati, som tjänade en furste mot ersättning i form av jord (förläningar). Adeln blev feodalstatens ledande skikt, mycket därför att den ensam förmådde bära kostnaderna för tidens främsta vapenslag, det bepansrade rytteriet. Adeln blev en krigarklass, där riddarna stod högst i rang. Mot medeltidens slut motverkades adelns dominans av den allmänna utvecklingen, bl a en ny krigsteknik med tyngdpunkten hos fotfolkshärarna, borgerskapets ökade rikedom och kungamaktens tillväxt. Under 1600- och 1700-talen blev den gamla aristokratin en hovadel utan verklig politisk makt, med minskade skyldigheter men med bibehållna rättigheter. Privilegierna väckte en allt häftigare opposition bland de andra samhällsklasserna, vilket tog sitt starkaste uttryck i franska revolutionen. I många andra länder bevarades rester av adelsprivilegier till första världskrigets slut, stundom till efter andra världskriget (Ungern, Japan), i Storbritannien intill denna dag.

Medlemmarna av den tidigmedeltida svenska aristokratin omgav sig med ett stort följe och hade stora hushåll, bland annat för att manifestera sin samhälleliga ställning. I den lag som nedskrevs i Östergötland i slutet av 1200-talet omtalas att det högsta samhällsskiktet var de herrar som hade "stallare och stekare och fyrtio sessare (beväpnade följeslagare) på egen bekostnad". Dessa herrars särställning i samhället framgår av att en hedersbot skulle utkrävas för dråp på någon av deras underlydande. Sådan hedersbot tillkom annars blott konungen, biskopen och hertigen.

Troligen i september 1280 höll konung Magnus Birgersson (Ladulås) en herredag på Alsnö (nuvarande Adelsö) i Mälaren. Då utfärdades en stadga som innebar att det världsliga frälsets ställning fastställdes. Konungen befriade i denna stadgade gårdar med brytar och landbor som tillhörde honom själv, biskoparna, riddarna och de beväpnade svennerna från gästningsskyldigheten, d v s plikten att svara för underhåll av konungen och hans följe. Vidare befriades konungens och hans broders, hertigens, "män" samt alla biskopars "svenner" från "all kunglig rätt" med den motiveringen att de gjorde tjänst till konungen "med råd och hjälp". Detta frälse tillkom även alla dem som tjänade konungen med örs, d v s med strishäst.

Innebörden var således att den som hade råd med det kostsamma företaget att sätta upp häst och ryttare och därigenom fullgöra rusttjänst, åtnjöt frälse, d v s frihet, vilket framför allt innebar befrielse från de stående skatterna på jorden. Alsnö stadga är alltså intimt förknippad med omläggningen av krigsväsendet från en ledung till en ryttarhär.

Inom den grupp som erhöll privilegier på Alsnö 1280 fanns en rad skilda undergrupper. Därav kommer de olika beteckningarna som "man" och "svenne". Där fanns den gamla aristokratin, stormännen med anor bak till vikingatidens hövdingar. Men där fanns också bönder som kunde prestera rusttjänst och därigenom och därigenom bli befriade från skatter. Den väsentliga förutsättningen för frälse var alltså det tjänstförhållande av främst militär, men även administrativ, karaktär som adeln stod i gentemot konungen. Det världsliga frälset inordnades härigenom - oavsett ursprung - i den feodala statsmakten. Någon tid före Alsnö stadgas tillkomst hade ett folkungauppror mot konungen förekommit men nedslagits och ledarna avrättats. "Den topphuggna stormannaklassen inordnandes", som Jerker Rosén formulerat det, "i ett större sammanhang, där kungatjänsten var ensam förutsättning för de förmåner kronan lämnade".

Genom det kriterium på frälse som tillämpades var det även möjligt för män av utländsk härkomst att bli medlemmar av denna priviligierade grupp. Under medeltidens lopp kom också en del icke-svenskfödda - huvudsakligen danskar och tyskar - att bli medlemmar av det svenska världsliga frälset.

Den grundläggande skyldigheten, rusttjänsten, blev 1345 reglerad i en särskild förordning, som även inflöt i landslagen. Den som kunde ställa upp med en häst som värd minst 40 marker och krigsutrustning för man och häst räknades som frälse. Det räckte alltså med en häst, oavsett de ekonomiska tillgångarna. Genom årliga vapensyner såg statsmaktens representanter till att frälset upprätthöll sin vapenduglighet. Den som inte kunde prestera detta löpte risk att förlora sina privilegier, vilket kan ha blivit aktuellt för de frälsemän som endast med yttersta svårighet kunde ställa upp med häst och rustning.

Ryttarföljena begränsades för att förhindra alltför stora militära maktkoncentrationer i enskilda händelser. Den centrala statsmakten försökte åtminstone upprätthålla ett militärt maktmonopol. Dessutom motiverades begränsningen av att riket inte fick utarmas av dessa följens färder. Bland annat uppmanade påven de svenska biskoparna att tänka på detta. Begränsningarna av ryttarföljena påbjöds upprepade gånger, vilket tyder på tendenser till överträdelser.

Det världsliga frälset var uppdelat i riddare och övrigt frälse - svenner, väpnare samt de s k vanliga frälsemännen. Skillnaden var formellt att riddaren genom en högtidlig ceremoni hade dubbats, och titeln användes åtminstone under 1200-talet för att beteckna ett mer djupgående tjänsteförhållande gentemot kungamakten. Förmodligen var riddare i allmänhet de mer förmögna, men denna demarkationslinje kom att spela allt mindre roll under senmedeltiden. En man som Bo Jonsson Grip, medlem av riksrådet och kanske den störste enskilde godsägare som funnits i landet, var väpnare.

Vid slutet av 1300-talet började kungen utdela adelsbrev. Från 1500-talet blev detta regel, dvs adlande skedde enbart genom kunglig nåd. Under 1600-talet växte adelns makt, Riddarhuset inrättades och i 1626 års riddarhusordning framstår adeln som ett politiskt stånd, det främsta i riksdagen. Den politiska representationsrätten erhölls genom att den nyadlade beviljades introduktion på Riddarhuset. Fram till Karl XI:s reduktion (1680) hade omkring hälften av landets jord samlats i adelns hand, bl a genom den äldre stormaktstidens förläningspolitik. Den efter 1680 ekonomiskt försvagade jordägande adeln blev under frihetstiden en ämbetsmannaklass. Under 1600- och 1700-talen adlades många förtjänta män, något som blev sällsynt efter 1780. Det senaste adelskapet förlänades upptäcksresanden Sven Hedin 1902.

De flesta privilegierna avskaffades med 1809 års regeringsform och den politiska makten genom representationsreformen 1866. En opolitisk representation lever kvar i adelsmötet, som vart tredje år sammanträder på Riddarhuset. Den representationsberättigade adeln omfattar (2001) 45 grevliga, 120 friherrliga och 438 obetitlade ätter. Grevar och friherrar räknas till högadeln, medan de obetitlade utgör lågadeln. För de efter 1809 adlade ätterna gäller den inskränkningen att endast huvudmannen innehar adlig värdighet. En genealogisk förteckning över de levande medlemmarna av ett lands adel finner man i en adelskalender (adelsmatrikel). Den 1854 grundade Sveriges ridderskap och adels kalender utges vartannat år (1898-1965 årligen).


Äldre kammarherrenyckel

Rangordningen inom olika länders adel följer i stort sett samma skala från högadelns högsta klass och nedåt. Däremot är det skillnad mellan hur mycket olika länders adelstitlar är "värda" mellan länder; en brittisk earl (greve) är mycket mer sällsynt än en fransk comte (greve). Franska hertigar rankas ofta högre än franska prinsar, eftersom alla franska hertigar är av kungligt blod och står högre på rangskalan än prinsar som inte är av kungligt blod. Fransk kungl. prins står dock över hertig.

Högadel:
furste, furstinna 
(lågtyska vurste 'den förste') titel för regent i monarkisk stat och medlemmar av dennes familj.

hertig, hertiginna
(tyska Herzog) ursprungligen germanernas benämning på sin utkorade härförare, under äldre medeltid kungens högste ämbetsman i ett större landområde.

Hertigen kom närmast att ersätta jarlen (ingen hade denna funktion efter Birger jarl), och var en titel som reserverades för yngre kungasöner. Det var inget ämbete utan snarast en försörjningsinstitution. Konung Valdemar Birgerssons yngre bror Magnus Birgersson (sedemera konung med tillnamnet Ladulås) var den första hertigen med titeln "svearnas hertig" och innehade från 1266 Södermanland som hertigdöme, från vilket han uppbar de kungliga intäkterna. Valdemars andre bror Erik fick också hertigtitel men ingen förläning, vilket gjorde att han kallades hertig Erik av allsingenting. Siste brodern, Bengt Birgersson blev hertig av Finland.

Efter Magnus Birgerssons (Ladulås) död 1290 dröjde det ända till 1302 innan hans söner skiftade arvet i samband med kröningen av Birger Magnusson. Brodern Erik tillträdde då sitt hertigdöme - främst Södermanland - och brodern Valdemar blev hertig av Finland. Deras underhållsområden kom under inbördes strider att erhålla en ställning som var helt fristående i förhållande till konungens del av riket. Efter dem kom emellertid hertigtiteln inte att användas mer under medeltiden. Den återuppstod först under Gustav Vasa på 1500-talet. Sedan 1772 är varje svensk prins titulärhertig av ett landskap.

greve, grevinna
(franska comte) urspr kunglig ämbetsman hos frankerna, vilken styrde ett större landområde, grevskap.

I Sverige är greve den högsta adelsvärdigheten, införd av Erik XIV 1561. De tre första grevliga ätterna var Sture, Brahe och Tre Rosor, alla nu utdöda. F n finns ca 50 greveätter. Äldst av dessa är Lewenhaupt och De la Gardie. En greves gemål kallas grevinna. 24 grevskap har i Sverige utdelats som ärftliga förläningar; de indrogs till kronan vid reduktionsriksdagen 1680.

Som kuriosa kan nämnas att jarltiteln som i Sverige ersattes med hertig, exporterades av vikingar till Storbritannien som "Earl". När fransk adel invaderade Storbritannien kom Earl-titeln där att jämställas med Comte/greve snarare än Duc/hertig som i Sverige.

friherre, friherrinna 
adlig titel motsvarande andra länders baron, som i Sverige även är friherrarnas titel vid tilltal. Värdigheten har sitt ursprung i det tyska feodalväsendet. Den infördes i Sverige av Erik XIV 1561 och åtföljdes senare i vissa fall av jordförläningar, friherreskap, som emellertid indrogs genom reduktionen 1680.

Lågadel
är obetitlad (titeln herr, som officiellt tillkommer den, är inte längre särskiljande).

Adliga titlar som förekommer i Sverige, men som inte har svenskt ursprung.
Den högsta av dessa är prins, dels som adlig värdighet och dels som kunglig värdighet. Vi har också en markgreve-släkt i Sverige, Lagergren adlade av påven, som dock använder den utländska formen markis. Det finns möjligen också någon vikomt-släkt (viscount/vicomte/visconde) i Sverige.

Titulatur

Högadels titel markeras genom att man skjuter in värdigheten efter yrkestiteln i bestämd form (Ex. Översten, greve N.N.).

Fons honorum

Reglerna för vad som är adel är hårt begränsade. Kapaciteten att adla och förläna titlar kallas fons honorum ("hederns och ärans källa"), en egenskap som bara innehas av en en suverän (som påven) eller en statschef. Om en president avsätts eller förvisas försvinner också hans fons honorum. Vad gäller monarkers monarki på arvsrätt. Det finns därför tre uppfattningar:

Visst stöd finns för den andra uppfattningen, då det finns exempel på att omgivande stater genom historien accepterat en avsatt konungs fons honorum, bland annat katolska brittiska regenter i fransk exil. Frankrike accepterade dessa ordens- och adelförläningar.

Den tredje uppfattningen är hållbar, men bara om statens konstitution gav monarken fons honorum även i det fall han förlorade tronen. En avsatt monark har förverkat ättens fons honorum till förmån till den nye statschefen om inte annat specifikt angetts. Uppfattningen att en monark alltid är suverän är ohållbar och har inbjudit till nyskapandet av "kronprinsar" till stater som försvann för hundratals år sedan, där monarkin hade oinskränkt rätt för att legitimera möjligheten att sälja dyra adelskap, titlar och riddarordnar (som dessutom inte erkänns av någon).

Det finns en rad tvivelaktiga tronpretendenter, bl.a. en handfull pretendenter till den byzantinske kejsartronen. Dessa är tyvärr värdelösa eftersom deras anspråk inte är korrekt underbyggda. Vad gäller Paleologos anspråk så sålde ättlingen och tronpretendenten till den byzantinske kejsaren, André Paleologo, sin arvsrätt till det byzantinska kejsardömet 1494 till den franske kung Karl VIII - och därefter till kung Ferdinand av Aragonien 1502. Vad gäller Lascaris är familjeträdet ett falsarie och har för övrigt ändrats ett antal gånger under 1900-talet. Det finns ytterligare exempel på andra tronpretendenter till riken som för länge sedan gått under, liksom till helt nypåfunna riken. Dessa säljer naturligtvis både "riddarordnar" och "adelskap".

Intressant i sammanhanget är de s.k. mikronationerna. Dessa saknar land eller har förklarat landområden inom existerande nationer för självständiga stater. De flesta mikronationer erkänner varandra ömsesidigt, men de erkänns inte av "riktiga" länder. Det är alltså inte mer än en lek, men det finns en allvarlig sida av detta, nämligen att många mikronationer förlänar "adelskap" och "adelstitlar" till sina "medborgare". Eftersom mikronationerna inte har erkänts saknar dessa validitet. The Sovereign Principality of Corvinia är den enda mikronation som klart deklarerar att nationen bara är på låtsas (under "Legal Notice").

Påven har förlänat adelsskap och titlar (något som fortfarande sker i mycket blygsam omfattning). Därför verkar ett annat sätt att skapa "fons honorum" vara att starta en kyrka i någon variant av kristendomen med ett fåtal medlemmar, och därefter som kyrkligt överhuvud förläna adelskap och adelstitlar. Andelsförhållandet mellan adliga och vanliga medlemmar jämfört med ex. de katolska motsvarigheterna talar sitt tydliga språk.

Ett annat grepp som är vanligt bland företag som säljer titlar är att utnyttja den språkligt marginella skillnaden på "Lord ..." (adlig titel) och "Lord of the manor..." ("ägare av godset ...") för att ge sken av adlig titel. Att köpa titeln "Lord of ..." - eller det skottska "Laird of ..." innebär alltså INTE att man köpt ett adelskap utan något som man kan använda för att få folk att tro att man är adlig, genom att man struntar att använda "of".

Skulle man skaffa sig ett adelskap eller adlig titel utomlands genom någon tvivelaktig "fons" så skulle detta inte accepteras som grund för att upptas i Ointroducerad adels förening. Skulle man försöka sig på att bli introducerad i Riddarhuset, d.v.s. bli erkänd som en svensk adelssläkt, så skulle detta mötas med avslag. Kvar finns bara möjligheten att stärka sitt självförtroende genom att imponera på mindre vetande...

Länkar:

Länkar till adel:

Länkar till oäkta kejsar- och kungahus samt oäkta adel:

Det finns mängder med företag som försäker kränga titlar. I stort sett alla är skojare. Fake Titles försöker granska några av de största.

Litteratur:

  1. Degener, F. Echte Orden - Falsche Titel, Forkel-Verlag, Wiesbaden 1977
  2. Gayre, R. A Glimpse at the Chivalric and Nobiliary Underworld, Union Press, Valetta 1973
  3. Lagerqvist, L. Sveriges regenter från forntid till nutid, Nordstedts Förlag AB, Stockholm 1997
  4. Lindkvist, T & Ågren, K. Sveriges medeltid, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1997
  5. Montanus, E. (pseudonym) Diplomfabrikerna, Latina-förlaget, Stockholm 1978

Index Home

All materials contained on this site are protected by Swedish copyright law and may not be reproduced, transmitted, displayed, published or broadcast without the prior written permission from the webmaster. Some material appear with special permission, but general copyrightJonas Arnell. All rights reserved.