Konung Magnus Erikssons landslag - konungabalken

I. Om konungariket Sverige, som innesluter i sig sju biskopsdömen och nio lagmansdömen.
Ett konungarike, som heter Sverige, innesluter i sig sju biskopsdömen och nio lagmansdömen med allt inom deras gränser. Det första är ärkebiskopsdömet i Uppsala, som innesluter ett lagmansdöme över allt Uppland. Det andra är Linköpings biskopsdöme, som innesluter två lagmansdömen, Östergötland och Öland. Det tredje är Skara biskopsdöme, som innesluter två lagmansdömen, Västergötland och Värmland. Det fjärde är Strängnäs biskopsdöme, som innesluter två lagmansdömen, Södermanland och Närke. Det femte är Västerås biskopsdöme, som innesluter ett lagmansdöme, Västmanland och Dalarne. Det sjätte är Växjö biskopsdöme, som innesluter Tiohärads lagmansdöme. Det sjunde är Åbo biskopsdöme.

II. Över hela Sverige skall ej vara mer än en konungakrona eller konung.
Över hela Sverige skall ej vara mer än en konungakrona eller konung. Han skall styra och råda över borgar och land och Uppsala öd, kronans gods och alla kungliga ingälder, hava sina ensaksböter, dulgadråpsböter och danaarv och sin del av alla sakören i hela Sverige, så som lag och rätt är.

III. Ej må konungen minska kronans rätt för annan konung.
Ej må konungen minska kronans rätt för annan konung; gör någon det, då har den konung som följer efter rätt att med lagens hjälp återtaga det, om han kan.
§ 1. Alla de, som bygga och bo i hans rike, skola visa honom lydnad, rätta sig efter hans bud och vara honom till tjänst, särskilt för att värja riket vid dess landamären, och icke med härfärd längre ut, utan att han har fått deras samtycke därtill.

IV. Nu skall till konungariket i Sverige konung väljas, och det skall ej ärvas.
Nu skall till konungariket i Sverige konung väljas, och det skall ej ärvas, om de hava mist sin konung, på följande sätt: förut nämnda lagmän skola, envar från sin lagsaga, med samtycke av alla dem, som i lagsagan boende äro, taga tolv kloka och raska män och med dem på utsatt dag och i rätt tid komma till Mora ting för att välja konung. Första rösten skall lagmannen i Uppland hava och de som med honom äro utsedda, för att välja konung; därefter var och en lagman efter den andre: södermännens, östgötarnas, Tiohärads, västgötarnas, Närkes och västmännens. De skola döma honom till att bära krona och vara konung, till att råda över landen och styra riket, till att styrka lag och hålla frid. Då är han dömd till Uppsala öd.
§ 1. Den av inrikes födda män - och helst av konungasöner, om sådana finnas - som blir tagen till konung av alla dessa lagmäns röster eller de flesta, och av deras, som med lagmännen äro utsedda, honom skola de nämnda lagmännen döma till konung.

V. Detta är konungens ed: först att han skall älska Gud och den heliga kyrkan; och han skall svärja sin ed på bok och reliker.
På samma dag och plats skall konungen giva sin trohetsed åt alla i riket boende.
§ 1. Första artikeln är att han skall älska Gud och den heliga kyrkan och styrka hennes rätt, dock så att all konungslig rätt, kronans och allt Sveriges allmoges rätt förblir okränkt.
§ 2. Andra artikeln är att han skall styrka, älska och vårda all rättvisa och sanning och undertrycka all vrånghet och osanning och all orätt, både med lag och med sin kungliga makt.
§ 3. Tredje artikeln är att han skall vara all sin allmoge trogen och trofast, så att han icke skall fördärva någon, fattig eller rik, på något sätt till liv eller lemmar, utan att han är lagligen förvunnen, så som lagen säger och rikets rätt; icke heller skall han på något sätt taga något gods från honom, utom enligt lag och efter laga dom, så som förut är sagt.
§ 4. Den fjärde att han skall styra och råda över sitt rike Sverige med inländska män och ej utländska, så som gammal lag och rikets rätt har av ålder varit. Och icke må utländsk man tagas i hans råd, ej heller råda för borgar eller land, och ej för Uppsala öd eller så gamla kronans gods, att ingen minns eller av sanne sago vet, huru det först har kommit under henne.
§ 5. Den femte att konungen skall vårda borgar och land med deras årliga ingälder och värja deras gränser efter sin makt, så att intet av detta förut nämnda minskas för den konung som kommer efter, ty han har rätt att återtaga det med lag, därför att annars bleve snart ett konungadöme ett grevskap eller mindre.
§ 6. Den sjätte att konungen skall leva av Uppsala öd, kronans gods och årliga laga utskylder från hans rike och icke pålägga sitt rike någon ny tunga eller pålaga, utom på dessa villkor: först om utländsk här, kristen eller heden, vill härja hans land, eller om någon inom landet sätter sig emot kronan och konungen ej annorlunda kan värja sig, eller om konungen skall krönas eller rida sin eriksgata eller gifta bort sitt barn, son eller dotter, eller ock om konungen tarvar bygga sina borgar eller Uppsala öd. I sådana fall skall biskopen och lagmannen i varje lagsaga och sex av frälsemännen och sex av allmogen överväga, vad hjälp allmogen skall eller må göra sin konung.
§ 7. Sjunde artikeln är att konungen skall hålla allt gammalt frälse för kyrkor, klerker och kloster, riddare och svenner och för allas deras gods och tjänare, utan att skada kronans rätt, och hålla, styrka och värja all gammal Sveriges lag, som allmogen har av fri vilja och med samtycke antagit och som är stadfäst av förutvarande konungar och deras kungliga makt, så att ingen olag går över rätt lag; särskilt att ingen utländsk rätt drages in i riket allmogen till lag och rätt, icke heller någon sådan lag gives allmogen, utan deras ja och samtycke. Han skall ock sin allmoge freda och frälsa, särskilt den fridsamma, som vill leva i fridsamhet och lag, såväl för våldsamma och vrånga inländska män som för utländska; särskilt hava i åminnelse och hålla och styrka kyrkofrid, tingsfrid, kvinnofrid och hemfrid. All frid ökas och ofrid förgår, allt efter som konungen är.
§ 8. Nu skall konungen svärja sin ed på boken och hålla reliker i sin hand och säga så: Så beder jag mig Gud huld både till kropp och själ, Sankta Maria och Sankt Erik konung och alla helgon och de heliga ting, som jag håller handen på, så sant som jag skall hålla och styrka alla de uppräknade och förut nämnda artiklarna efter min förmåga och mitt bästa samvete. Och konungen skall med sin hand uppräckt på heder och tro lova Gud och sin allmoge att hålla sin ed gent emot all sin allmoge, ung och gammal, mot ofödd och född, mot okär som kär, mot frånvarande som närvarande, vilka hörde konungens ed, och icke bryta den i något, utan i stället öka den med allt gott och särskilt med sin konungsliga kärlek. Guds kärlek vare med vår konung och all hans allmoge.
§ 9. Då han är sålunda vald och dömd till konung av lagmännen och landskapens män och har gått sin ed, så som förut är sagt, då är han laglig konung över allt Sverige. Sedan må han giva län, styra sitt rike och allt det som förut är sagt, därtill i sitt rike hava av Gud högsta dom över alla domare, och likaså över allmogens käromål, efter lag eller efter utletad full sanning, vilketdera han helst vill.

VI. Huru lagmännen och landens män skola gå ed till konungen.
Nu skall lagmannen från Uppland, och var lagman från sin lagsaga, och all allmoge som med dem är närvarande, då konung tages, gå denna ed.
§ 1. Det första är, att all allmoge, som bor i Sverige, skall hålla honom för konung och styrka hans makt och all hans konungsliga rätt.
§ 2. Det andra är, att vi skola visa honom rätt lydnad och fullgöra hans bud i allt det som är försvarligt både för Gud och människor, honom att bjuda och oss att göra, utan att bryta någon rätt, hans eller vår.
§ 3. Det tredje att vi skola vara honom trogna och hulda tjänare, särskilt med härfärd till landamärena, för att med honom värja rike och land.
§ 4. Det fjärde att allmogen, som av ålder har varit och än är skattskyldig, skall giva och utgöra alla sina årliga och laga utskylder till sin konung, godvilligt och utan all tredska, och flytta och föra dem efter konungens vilja och deras egen rätt.
§ 5. Sedan skall lagmannen och all allmogen svärja sina eder på bok och reliker. Då skall lagmannen hålla sin hand därpå, i det han beder Gud vara sig och all allmogen huld både till kropp och själ, Sankta Maria jungfru, Sankt Erik konung och alla helgon och de heliga ting, som han håller i sin hand, så sant som de skola alla de förut uppräknade artiklarna hålla och styrka gent emot sin konung efter bästa samvete, och med uppräckt hand lova Gud och sin konung på heder och tro att hålla sin ed. Och med denna ed och detta trohetslöfte, som lagman och allmoge har svurit och lovat sin konung, binds både ung och gammal, ofödd och född, okär som kär, frånvarande såväl som de som där voro och svuro ed och lovade trohet.

VII. Huru konungen skall rida sin eriksgata.
Nu skall konungen rida sin eriksgata, och landens män skola följa honom och giva honom gisslan, sådan att han är trygg och säker, och svärja denna ed som förut är sagd. Och konungen skall i varje land och lagsaga lova, att han skall hålla alla sina eder till dem, som han svor i Uppsala, då han först togs till konung.
§ 1. Nu skall han rida medsols genom sitt land. Då skola de som bo i Upplands lagsaga följa honom genom sin lagsaga till Strängnäs. Där skola södermännen taga emot och möta honom med lejd och gisslan och följa honom till Svintuna. Där skola östgötarna möta honom med sin gisslan och följa honom genom sitt land till mitt på skogen Holaved. Där skola smålänningarna möta honom och följa honom till Junabäck. Där skola västgötarna möta honom med lejd och gisslan och följa honom till Romundeboda. Där skola närkingarna möta honom och följa honom genom sitt land till Uppbåga bro. Där skola västmännen möta honom med lejd och frid och följa honom till Östens bro. Där skola upplänningarna möta honom och följa honom till Uppsala.
§ 2. Då är denne konung lagligen kommen till land och rike, och har ridit sin eriksgata. Han är vald såsom lagen säger och har med ed och ord gjort sina land och landens män allt det som han är skyldig dem och de det de äro honom skyldiga att göra.

VIII. Nu skall konungen i Uppsala vigas och krönas.
Då konungen vill, skall han i Uppsala vigas och krönas, eller ock annorstädes i sitt rike, efter som han vill och finner lägligt, dock helst av ärkebiskopen för båda deras värdighets skull.

IX. Huru konungen skall tillsätta sitt råd.
Då konungen är vald, skall han välja sitt råd. Först ärkebiskopen och därtill av lydbiskoparna så många som honom är lägligt, av dem som bo i hans rike, och andra klerker som äro honom till nytta.
§ 1. Tolv skola vara i konungens råd av riddare och svenner, och ej flera. De här nämnda skola svärja sin ed till konungen.
§ 2. Först skola de svärja vid Gud och de heliga ting, som de hålla handen på, att de skola råda konungen det som de inför Gud veta vara honom och hans land nyttigt och gagneligt, och icke underlåta det på grund av väld, frändskap, svågerskap eller vänskap.
§ 3. Det andra att de skola styrka honom till rikets rätt av all sin makt, att han må hålla den ed, som han har svurit riket, och allmogen honom. Och detta skola de lova att själva hålla.
§ 4. Det tredje att de skola hålla allt det lönligt, som konungen vill hava lönligt, och aldrig uppenbara något, varav kan komma skada för honom eller hans rike.

X. Nu vill konungen gå i giftermål.
Nu vill konungen gå i giftermål och giva sin husfru morgongåva; sådan morgongåva skall givas med samtycke av hans rådgivare och med råd både av biskopar, riddare och svenner, som äro i hans råd, och icke annorlunda, hur stor den skall vara. Konungen har ej rätt att giva borgar eller fästen, utan han må giva av land och av gårdar, efter deras råd och samtycke.

§ 1. Ej skall denna morgongåva gälla längre än i hennes levnadsdagar. Efter hennes livstid skall den gå tillbaka under kronan. Om så är, att drottningen vill gå i giftermål eller fara utom riket och ej stanna kvar inom riket, då må den konung som är i riket giva henne lösen med sitt råds samtycke, hur stor den skall vara.
§ 2. Ingen skall hava rätt att taga morgongåvan från henne, så länge hon är ogift och stannar i landet, utom i fall det blir styrkt med uppenbara gärningar och fulla vittnesbörd, att hon sätter sig emot riket i sådant, som kan komma riket till skada; då har hon förverkat morgongåvan och lösen därför, men ej annars.

XI. Huru frälsemän skola tjäna konungen med vapen och hästar, och var vapensyn skall hållas.
Sålunda skola frälsemän tjäna sin konung: Den som vill hava sin egendom frälse, vare sig han är riddare eller sven, ingen undantagen, han skall hava en så god häst, att den är väl värd fyrtio marker penningar, bättre och ej sämre, därtill sadel för stridshäst, färdig hjälm och fulla vapen, både på kroppen och på benen, intet undantaget av det som en fullgod man må värja sig med.
§ 1. Åttonde dagen efter Sankt Peters dag varje år skall vapensyn hållas i Uppsala med hela Uppsala biskopsdöme, i Västerås med Västerås biskopsdöme, i Strängnäs med Södermanland, i Örebro med Närke, i Linköping med Östergötland, Kinda, Tjust, Vedbo, Ydre, Gränna, Tveta, Vista och Visingsö, i Kalmar med Kalmar fögderi och Öland, i Rydaholm med Tiohärad, i Falkenberg med norra och södra Halland, i Skara med Västergötland och Dal, i Tingvalla med Värmland.
§ 2. Om så händer, att någon av bönderna vill bliva frälseman, då skall han före den dagen utrusta sig både med häst och med vapen, så att de som skola hålla vapensyn å konungens vägnar kunna pröva hans mandom och frejd, hans häst och hans vapen, så ock om han förmår hålla det frälset vid makt med sin egendom, så som förut är sagt.
§ 3. Alla frälsemän skola komma till vapensyn, och var man, vare sig han är riddare eller sven, skall själv hava sina vapen på sig och själv sitta på sin stridshäst och hava både vapen och häst, så som förut är sagt.

XII. Om frälseman åldras och ej själv är vapenför.
Om frälseman åldras eller är gammal och oför, så att han icke själv förmår fullgöra tjänsten, då skall han komma till vapensynen inför dem som skola hålla denna å konungens vägnar, med häst och alla vapen, som höra därtill, och framlägga sina hinder och hava en man med sig, som skall tjäna för honom. Då skola de som förestå vapensynen pröva hans hinder och huruvida den mannen, som skall tjäna för honom, är gagnelig till rikets tjänst eller ej. Om den mannen, som tjänar för honom, skulle skiljas från honom, då tage han en annan i hans ställe på samma sätt.
§ 1. Om så händer, att någon, som gör krigstjänst till häst, av ålder eller sjukdom icke själv är i stånd därtill, men har en son eller flera, som tjäna hos andra män och icke äro dagligen hemma hos fadern, då må fadern få anlita deras tjänst, om skifte ej har skett dem emellan, men icke annars. Dock skall en av dem varje år komma till vapensynen å faderns vägnar, såsom förut är sagt.

XIII. Om frälseman icke längre orkar stanna kvar i frälse.
Nu kan så hända, att en frälseman vill gå från frälse, då må han ej göra det annat än då vapensynen hålls. Då skola de som hålla vapensynen, pröva hans förfall och på vad grunder han vill skiljas från frälset. Och han må ej gå från frälse utan deras lov.

XIV. Om flera äro samman om disk och duk.
Om flera frälsemän än en äro ej åtskilda, fader och hans söner eller ock hans måg, som är gift med hans dotter, då skall en av dem, den som därtill är bäst lämpad, fullgöra tjänsten med häst och vapen, så som förut är sagt, och göra dem allesammans frälse, så länge de äro samman om disk och duk. Så snart de skiljas åt, då kunna de ej mera fara tillsammans igen för att längre vara under ett frälse, utan de som skiljas åt skola tjäna var för sig.

XV. På vilken tid vapensyn skall hållas i varje landskap, och vilken myndighet de hava, som skola hålla den.
Vapensynen skall hållas å konungens vägnar, på varje förut nämnd plats och tid, av de män, som konungen sätter därtill med sitt brev. De skola ock tillse, att alla de stycken tagas i akt, som förut äro sagda. De skola pröva detta och göra det, så sant som de vilja hava vänskap av sin konung och vedervåga sin heder, och icke tillstädja någon, hög eller låg, att hava annorlunda än som sagt är, utan de må hava både häst och vapen, snarare bättre än sämre.

XVI. Om någon döljer sig undan kronans tjänst.
Om så sker, att någon dristar dölja sig undan kronans tjänst, då den påbjuds till rikets värn, eller från vapensyn, utan giltiga förfall - vilka äro dessa och inga andra: antingen att han är utom riket, då tjänsten påbjuds, eller ligger i sotsäng, och det styrkes med goda män, att så är -, om någon så gör och ej kan göra sin ursäkt, så som nu är sagt, skall han mista sitt frälse, som han har haft, och aldrig återfå det, såvida han icke åtnjuter en särskild konungens nåd; och han böte därtill fyrtio marker.

XVII. Om någon rymmer från konungens banér.
Om så sker, vilket Gud må avvärja, att någon rymmer från konungens banér, då man drager mot fienden, eller från konungens ombudsman, eller ock under krigståg, som konungen eller hans ombudsman utsänder, den som så gör har förverkat både liv och gods, såvida han ej av konungens nåd får tillstånd att lösa sitt liv. Flyr han, utan att han blir tagen till fånga, skall han aldrig få sin frid åter, om han ej åtnjuter konungens särskilda nåd. Skyller en hövitsman någon för att han gör så och denne nekar, då skall det avgöras av en nämnd av tolv män, som voro med på krigståget, och de skola utse halva nämnden var.

XVIII. Om någon blir fånge i konungens tjänst.
Blir en man tagen till fånga i konungens tjänst, då skall konungen lösa honom och återgälda honom hans häst och hans vapen, och göra honom skadeslös.
§ 1. Är det så, att en frälsemans stridshäst fördärvas, från det att han drager ut i rikets tjänst och till dess han kommer åter till sitt hem, då skall konungen återgälda den hästen. Dock skall hästen överlämnas till konungens marskalk, om han lever, eller ock styrke han med vittnesbörd, att han miste en så god häst. Dör hästen på annat sätt än nu är sagt, då köpe han en ny i dess ställe till rikets tjänst.

XIX. Om frälsemans stridshäst dör, förr än vapensyn hålls.
Om frälsemans häst dör, innan vapensyn hålls, och styrkes detta med levande vittnen och fulla vittnesbörd av dem som det hava sett och närvarit, då den dog, då skola de giva honom åtta veckors frist till att köpa en så god häst som förut var sagt. Och på den dag, som för honom nu blev utsatt, komme han till de förut nämnda männen; och han vare då saklös för konungen, om så sker. Dock skall han framvisa sina vapen, då vapensynen hålls, om han vill åtnjuta sitt frälse.

XX. Om frälseman lämnar barn efter sig.
Har riddare eller sven en son efter sig, eller ock flera, skall denne hava sitt gods frälse, till dess att han är femton år gammal. Sedan skall han eller en annan å hans vägnar stå i rikets tjänst och göra tjänst för sitt gods eller göra skatt och utskylder som en bonde, om han ej förmår fullgöra tjänsten.

XXI. Om frälseman dör och hans husfru lever efter honom.
Änkor till män, som hava tjänat frälse i sina levnadsdagar, och deras barn, som ej hava kommit till laga ålder, skola åtnjuta frälse, utan att någon allmogens rätt skadas, på så sätt att så länge som hon lever som änka, skall hon vara frälse och fri från all tjänst, ända till den dag då hon går i ett nytt giftermål. Får hon en frälseman, då göre han tjänst för hennes gods jämte sitt eget; får hon en bonde, då utgöre hon skatt och utskylder som en bonde.
§ 1. Har en riddare eller sven en dotter efter sig, då skall hon åtnjuta samma frälse.
§ 2. Om änka eller jungfru gör sig skyldig till lönskaläge, då har hon förverkat detta frälse, som nu är sagt.

XXII. Huru biskopar, riddare och svenner få rida till konungen eller till annan plats.
Ärkebiskopen får rida genom landet till konungen med fyrtio hästar, en lydbiskop med trettio hästar, konungens ombudsman med trettio hästar och ej mera, riddare och svenner i konungens råd med tolv hästar och ej mera; riddare utanför konungens råd skola rida med åtta hästar och ej mera, svenner, riddares vederlikar, med sex hästar och ej mera, män av lägre rang, som göra tjänst för frälse, med tre hästar och ej mera, utom om det är i härfärd. Sålunda skola de rida till konungen. Den som gör häremot, böte fyrtio marker; och det skall vara konungens ensak.

XXIII. Hurudana taverner skola vara och tavernare.
Nu skola taverner vara vid allmänna vägar, och rättare i storbyar, där ej taverner kunna vara, för att åt de vägfarande sälja mat och hästfoder, låna husrum åt den som vänligen beder därom: stuga, sovrum, stallrum i uthusen, dock så att bondens kreatur ej trängs ut.
§ 1. Två gästgivare skola också finnas i varje köpstad, som skola sälja åt de vägfarande mat och öl och hästfoder och all deras nödtorft. Om detta icke göres och iakttages i en köpstad, böte borgmästarna i den staden vardera fyrtio marker och varje rådman tjugo marker; och det skall vara konungens ensak.
§ 2. Fullgott nöt skall köpman eller bonde sälja för tolv örar, gammalt får för fyra örtugar, en mark fläsk och smör för två svenska penningar, fullgott fång hö för fyra svenska penningar, bröd och öl efter som det gäller i närmaste köpstad på rätt torgdag. Havre skall köpas av husbonden i gården sålunda, att en spann säd skall gälla två penningar mera än i närmaste köpstad.
§ 3. Sälja ej bönder och låna husrum så som nu är sagt, böte de därför tre marker, en till konungen, den andra till häradshövdingen och den tredje till de vägfarande.
§ 4. Bonde är ej skyldig att sälja mat till samma män i en och samma färd mer än till ett mål och ett dygns foder, ej till någon reskost eller till att föra bort, om icke bönderna själva vilja det, icke heller till flera på en gång än stadgat är och förut är sagt.
§ 5. Om någon tager något från präst eller bonde eller gästar deras hus mot deras vilja och denna vår lag, och det blir styrkt mot honom med fulla vittnesbörd, då har konungen rätt och skyldighet att låta taga hans liv med svärd, vare sig han är hög eller låg, för sådant brott och övervåld. Väl kunna och skola sådana män, om de äro därtill förvunna, gripas av lagmännen och likaså av lägre domare, men ej mista livet, förrän det har varit inför konungen och konungens dom, eller inför dem som hava konungens dom. Blir därvid någon dräpt av dem, av ägaren eller av dem som sätta sig till värn, de som sådant göra ligge ogilla liksom för konungens svärd.
§ 6. Det som ej blir gäldat, förrän gäst far från gård, det är rövat och ej köpt, om bonden åtalar. Och den som gör sådant, skall undergå samma straff som förut är sagt.
§ 7. Om en gäst, eller flera av dem som äro samman i mat och måltid den gången då de gästa, dräper eller låter dräpa eller sårar till blod eller med någon gärning i vredesmod gör dem blodvite eller blånad, och om de gripas på färsk gärning, miste de liv för liv i denna sak, så många som gåvo honom sår genom hugg eller stick. Gripes han ej på färsk gärning, må han i trygghet komma inför konungen eller inför den som har konungens dom, och han skall sedan hava en halv månads frist och frid. Alla de som hava gjort det, böte hand för sår, blodvite eller blånad, och allt det vare ogillt, som de fingo på tomten av bonden, hans hustru, barn eller tjänare; det som gjordes mot dem på deras tomt skall gäldas så som förut är sagt.
§ 8. Rider gäst i vredesmod från gården, därför att han ej fick göra allt det han ville, och gör han en annan gång för samma sak dråp, blodvite eller blånad, blir han därtill lagligen förvunnen, skall han undergå samma straff som förut är sagt, ty han får icke hämnas efter böter för sin gästning.
§ 9. För övrigt skall värdshusvärd, hans hustru, barn och tjänstehjon vara i bondes fred och lag, då de icke gästas.

XXIV. Om någon tager något med våld från en annan.
Om någon med våld tager något från den som har det om hand: hus, jord, skog, vatten eller vattenverk, eller med något slags åtgärd gör det odugligt för honom och vill tillägna sig det, eller ock lösa penningar, återgälde han skadan, och därtill fyrtio marker att skiftas i tre lotter.

XXV. Om någon lämnar från sig målsäganderätt.
Den som lämnar från sig målsäganderätt har förverkat sin rätt hos den skyldige; och den som tager emot målsäganderätt, honom må icke svaras varken med ed eller penningar. Och ingen tage till sig talan för en annan, utom i sådana fall som lagen säger. Om någon gör detta, böte han fyrtio marker; och det är konungens ensak.

XXVI. Om frälseman eller frälsekvinna gör ett jordaskifte med svek.
Om frälseman eller frälsekvinna gör skifte eller köp med några som bo på skattskyldig jord, uppenbart som lagen säger och med sådana villkor lönligen sins emellan, att båda skola hava kvar sitt, med svek dragande till sig konungens ingälder, den som så gör han är full tjuv från konungen, i vart fall efter som det var värt. Den som uppenbarligen med fulla vittnesbörd och eder blir förvunnen därtill, skall undergå tjuvs straff, och den skattskyldige återgälde till konungen alla årliga utskylder för varje år, så som lagen säger.

XXVII. Om någon gör våldsgärning mot den som konungen har tagit i sin frid.
Om någon gör våldsgärning mot den som konungen med sitt öppna brev har tagit i sin frid, därför att han hade väckt åtal mot honom inför konungen, om han blir gripen och med fulla vittnesbörd lagligen försvunnen, har han förverkat liv och lösöre; och hans rätte arvinge tage hans jord. Och av detta lösöre tage målsäganden tredjedelen och konungen två lotter.

XXVIII. Om någon bryter konungens eller hans ombudsmans dom.
Om någon bryter konungens dom, som konungen har givit eller hans ombudsman, och har dombrev därpå, han böte fyrtio marker; och det skall vara konungens ensak. Dessa fyrtio marker skola av tolv män utmätas från den brottslige, först av hans lösöre; räcker ej lösöre till, då utmäte de hus; räcka ej hus till, då värdesätte de jord, dock så att hans fränder och närskylda skola hava rätt att återlösa jorden, inom natt och år, så som den står i värde. Räcker det ej både till konungen, målsäganden och häradet, då må det brista för alla, lika mycket av mark som av mark, utom i fråga om gäld; då utmätes först till målsäganden hans fulla rätt, och sedan till konungen hans fulla rätt.

XXIX. Om någon kärar mot en annan för gäld.
Nu kommer någon inför konungen, som har brev på en annan i fråga om gäld, och den som det käras mot är icke där till svaromål, då skall konungen åt käranden tillsätta en man eller två i det landskap, där den bor, som det käras mot, och för en av dem eller för båda skall den, som det käras mot, göra käranden rätt på den dag som konungen ålägger med sitt brev. Eller också skall han där uppvisa sitt kvittobrev för att styrka, att han har gäldat honom efter landslagen. Och det skola de som där närvoro med sitt brev tillkännagiva för konungen, att så har blivit gjort.

XXX. Vad den skall böta, som jagar i konungens parker.
Om någon jagar i konungens parker, var helst de än äro, han har förverkat sina hästar och armborst, och därtill fyrtio marker, och det skall avgöras av häradsnämnden, om han ej blir tagen på bar gärning; och det skall vara konungens ensak.

XXXI. Nu skola tolv män pröva, om något bryts mot konungsbalken.
Nu kan så hända, att något bryts mot konungen, av det som står i konungsbalken; då skola tolv män vara därtill förordnade i varje lagsaga, valda och utsedda samfällt av konungen och lagmannen i varje lagsaga. De skola hava all omsorg och håg att uppsöka och yppa, envar i sin landsdel som honom varder tilldelat att övervaka lagen uti, alla dem som ofreda allmogen mot denna lag. Och de skola svärja denna ed vid Gud och hans heliga ting och sin jordiska heder och säga så: Vi bedja Gud och de heliga ting, som vi hålla handen på, hjälpa oss, så sant som vi icke skola göra någon saker, som saklös är, icke heller göra någon saklös, som saker är, efter det samvete och förstånd, som Gud har givit oss, och det ej underlåta för frändskaps, svågerskaps eller räddhågas skull, eller för vänskap eller någon väld, och vi förbinda oss själva att obrottsligt skola hålla alla förut nämnda artiklar och dem som följa efter i denna balk, vid ansvar enligt denna förut nämnda rätt; så hjälpe oss Gud och de heliga ting, som vi hålla handen på. Den som de tolv eller sju av dem värja, han är värjd för konungens dom, gentemot härad och målsägande. Den som de fälla, han är fälld under konungens räfst, till att mista hand, hals, liv eller gods och penningar till konungen och häradet, allt efter som brotten äro.

XXXII. Om våldgästning.
All våldgästning skall man åtala, på helgdagen närmast efter det att orätten gjordes, inför sockenmän och grannar, så ock på första landsting eller tinget i det härad, där han bor, eller ock under sex veckor närmast efter det att gärningen gjordes inför konungen själv eller den som har hans dom. Åtalar han ej såsom sagt är, då är var mans käromål för våldgästning dött och ogillt. Den som åtalas må i trygghet komma till svaromål inför de tolv och tillbaka från dem, och han må hava en frist av fjorton dagar. Vill han icke komma till svaromål, då blir han fälld för sina brott, och straffet må gå över honom allt efter som han har förbrutit sig. Om den, som åtalas misstänker eller rädes för att någon av de tolv har orätt mannamån mot honom, vare sig på grund av släktskap, svågerskap, vänskap, fiendskap, avund eller ovilja, och kan klart styrka och ådagalägga det mot en, två eller tre, då skall man utesluta dem, men icke flera, och insätta andra i deras ställe för denna gång och icke längre.

XXXIII. Där det bryts mot konungens dom, där skall konungens nämnd pröva det och utdöma böter till konungen och målsäganden och häradet.
Om någon ej håller konungens dom, skall konungens nämnd fara hem till honom och utmäta hos honom konungens böter för dombrott och åt var och en hans böter, som äro utdömda hos honom, enligt vad som förut är sagt. Kan ej hela konungens nämnd komma, då skall åtminstone två av nämnden komma dit, där han bor, och hava andra goda män med sig från det härad, där han bor, så att nämnden alltid är fulltalig eller åtminstone sju. Och konungens nämnd skall, för sitt arbete och sin kost, hava tredjedelen av alla böter för brott mot konungens dom.

Åke Holmbäck och Elias Wessén står för den nusvenska tolkningen av landslagen. För detta kapitel, konungsbalken, svarar Elias Wessén. Hans kommentarer har inte inkluderats, utan finns att läsa i "Magnus Erikssons landslag", Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin. Serien i Rättshistoriskt bibliotek, sjätte bandet. A.-B. Nordiska bokhandeln i distribution, Lund 1962.

Index Home

All materials contained on this site are protected by Swedish copyright law and may not be reproduced, transmitted, displayed, published or broadcast without the prior written permission from the webmaster. Copyright 1998- Jonas Arnell. All rights reserved. Some material appear with specific permission.