Det har inte funnits någon internationell överenskommelse kring vad som är att betrakta som äkta och självutnämnda/oäkta riddarordnar. I avsaknad av en internationell reglering bildades 1960 Internationella kommissionen för riddarordnar, IKR (International Commission for Orders of Chivalry, ICOC) vid den femte internationella kongressen för de genealogiska och heraldiska vetenskaperna som hölls i Stockholm under beskyddarskap av H.K.H. prins Bertil, hertigen av Halland, med statsheraldikern Gunnar Scheffer som generalsekreterare. I en rapport från kongressens kommission för statlig heraldik föreslogs att man borde ta fram ett register, åtminstone ett tillfälligt, över oberoende och dynastiska riddarordnar m.m.
Efter presentationen av detta register vid den sjätte internationella kongressen för de genealogiska och heraldiska vetenskaperna 1962 i Edinburgh, där bl.a. friherre m.m. Carl Hamilton af Hageby var viceordförande, presenterades registret och kommissionen permanentades därefter. Kommissionens arbete har varit inriktad främst på de riddarordnar som finns inom avsatta furstehus. Kommissionen har fått en nystart under 2000-talet, då man gjort en revision av de ordnar som man upptagit i sitt register. Kommissionen har därefter expanderat fältet för sina studier till att även inkludera t.ex. adliga korporationer med bärbara dekorationer och ecklesiastiska dekorationer.
Nedan visas en sammanställning och kort presentation av de riddarordnar som i Sverige/Skandinavien har minst fem svenska riddare, oftast även en lokal sammanslutning, och som upptas av IKR. Namnformerna är dem som av hävd har använts i Sverige, även om ordens fullständiga namn kan ha en något annan form vid en ordagrann översättning.
A. OBEROENDE ORDNAR |
|
B. HALVOBEROENDE ORDNAR |
|
C. DYNASTISKA ORDNAR |
Kungl. Italienska S:t Mauritius- och Lazarusorden |
APPENDIX: ANDRA INSTITUTIONER AV RIDDERLIG KARAKTÄR |
Kungl. Portugisiska S:t Mikaelsorden |
ANNAN ADLIG SAMMANSLUTNING |
Utländska riddarordnar m.m. med enstaka medlemmar i Sverige
Suveräna Militära och Hospitaliära orden av Sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och Malta, mer känd som Suveräna Malteserorden är av dubbel natur. Dels är den en rättssubjekt i internationell rätt, dels är det en av de äldsta katolska andliga ordnarna, grundad i Jerusalem före 1099. Dualiteten är ytterst närvarande i ordensledarens titel "prins och stormästare", vilket återspeglar att orden världens enda stat utan land (och observerande medlem i FN) samt en religiös sammanslutning. Ordens mission summeras i dess motto "Tuitio Fidei et Obsequium Pauperum" - till trons försvar och till nödställdas hjälp. För närvarande leds orden av den 80:e prinsen och stormästaren Fra' Giacomo Dalla Torre del Tempio di Sanguinetto. Efter att under långa tider ha enstaka riddare grundades 1959 Skandinaviska associationen av den Suveräna Malteserorden. För närvarande består den av ca 30 medlemmar.
Orden bildades som ett lekmannasällskap inspirerat av S:t Johannes Döparen. Sällskapet skötte ett sjukhem i Jerusalem som försåg pilgrimer till det heliga landet med omvårdnad och skydd. År 1113 fick orden formellt godkännande av Påven Pascal II. Många av ordens medlemmar är munkar, och ett antal har lydnadslöfte. De flesta är dock lekmän, hängivna katoliker som utövar de kristna dygderna och välgörenhet.
Orden fanns etablerad i Sverige på följande platser: Johanniterklostret i Eskilstuna (ca 1180-1527 vid nuvarande Slottsskolan men disponerade även Fors kyrka, klosterbyggnaden revs 1585 för att återuppstå som slottet Eskilstunahus), Johanniterklostret i Stockholm (1334-1527 på Helgeandsholmen, därefter vid Kornhamnstorg, därefter också vid Österlånggatans södra del ner till Skeppsbron) samt Johanniterklostret i Kronobäck (1479-1527, nuvarande Mönsterås, se kommunvapnet!). Att verksamheten upphör 1527 hör samman med riksdagsbesluten i Västerås i juni (Västerås recess). De innebar att staten fritt skulle förfoga över kyrkans alla tillgångar. I praktiken innebar beslutet att kyrkor och kloster tömdes på rikedomar, vilket innebar att klostren inte kunde drivas vidare utan fick stängas. Klostrens bröder kunde beredas tjänster vid sockenkyrkor, dock självfallet efter "omskolning" till den lutherska läran.
Under årens lopp har flera svenska män invalts i Malteserorden. För enastående tapperhet på en maltesisk galär mot turkarna fick den endast 19-årige greve Karl Johan von Königsmarck mottaga malteserkorset 1678. Generalen i hannoveransk tjänst friherre Johan Gabriel Banér blev malteserriddare 1694. Greve Nils Bielke slutade sina dagar i Rom 1765 som romersk senator, påvlig kammarherre och malteserriddare.
Medlemmar finns i tre klasser:
Den första klassen består av dem som avlagt de
tre munklöftena (fattigdom, kyskhet och lydnad):
Den andra klassen består av de som avlagt ett lydnadslöfte, att leva i enlighet med de kristna principerna och enligt ordens principer. De har tre undergrupper:
Den tredje klassen består av de som inte avlagt några löften, men som likväl lever i enlighet med Kyrkans och ordens principer. Den består av:
Utöver de tre klasserna kan alla Riddare och Damer befordras till Kommendör eller Storkors.
Ledamöter/Donatorer av hängivenhet blir ofta de som arbetat direkt med ordens välgörenhetsarbete, och innebär att fullvärdigt medlemskap i orden utan att vara Riddare; medlemmen donerar inte pengar för att bli ledamot i orden, utan donerar sig själv till orden. Ordenskorset för ledamöter saknar översta emaljerade korsarmen, som i stället utgörs av två sammanflätade D, och de tre återstående emaljerade korsarmarna bildar ett s.k. taukors för att särskiljas gentemot riddarkorsen.
Medlemskap i kategorierna "av ära och hängivenhet" och "av nåd och hängivenhet" förutsätter ofta adelskap, men kriterierna varierar mellan länder. Kraven är strängare i den förra kategorin. Klart är i alla fall att medlem antagen i dessa kategorier betraktas som adlig. Kategorin "av magistral nåd" har inga adelskrav - man antas genom stormästarens nåd. I kategorin förekommer dock adliga personer som av olika skäl för orden ännu inte styrkt sitt adelskap.
Till Suveräna Malteserorden hör Suveräna Malteserordens förtjänstkors/-orden (Ordine Pro Merito Melitensi) i fem klasser som har en civil (vitt band med en röd rand på vardera sidan) och en militär avdelning (med svärd, rött band med en vit rand på vardera sidan):
Tidigare svenska mottagare inkluderar ambassadören, StkSMaltO:sFK Bo J. Theutenberg, som 2003 blev Suveräna Malteserordens förste ambassadör till det Hashemitiska kungadömet Jordanien samt skriftställaren, RSMaltO:sFK Leif Påhlsson. Dessutom finns en medalj i tre klasser (SMaltO:sGM, SMaltO:sSM och SMaltO:sBM), på samma sätt med civil och militär avdelning. Professoren, RTyskJohO Peter Kurrild Klitgard erhöll SMaltO:sSM 2004 genom den Skandinaviska Associationen.
 |
 |
 |
| Rättsriddare (halskors, bröstkors som Riddare) | Standaret | Riddare (äldre utförande, halskors + bröstkors) |
Orden härstammar från den preussiska Johanniterorden (Balliet Brandenburg), som vid första världskrigets slut räknade närmare 60 medlemmar. Inom dessa uppstod en önskan att samordna den hjälpverksamhet många av dem enskilt utövade mot tyskar, och denna tanke gav upphov till bildandet av en svensk gren av orden. En skrivelse författades 1920 av den enda svenske rättsriddaren greve Walter von Hallwyhl samt riddarna greve Adam Lewenhaupt, greve Eric von Rosen och Einar Adlerstråhle för att undersöka intresset bland de svenska johanniterna med ett antal frågor kring bildandet av en nationell ordensavdelning.
Vid ett möte på Riddarhuset fattades den 9 april 1920 beslutet att inrätta en svensk avdelning av tyska Johanniterorden, kallad Johanniterordens i Sverige Riddarförbund. Vid mottagningen hos drottning Victoria dagen efter grundandet tillkännagavs att kungaparet gemensamt ville bli ordens beskyddare; både konungen och drottningen var sedan 1913 s.k. Ehrenmitglieder av preussiska Johanniterorden (ung. första hederledamöter). Konungen hade blivit johanniterriddare som kronprins 1896. Beslutet att inrätta den svenska avdelningen stadfästes den 15 oktober av herremästaren (Herrenmeister) prins Eitel Friedrich på villkor - att den underordnades Balliet Brandenburg. Som kommendator valdes greve Walter von Hallwyl (som avled året därefter). Vid 1920 års utgång bestod den svenska avdelningen av 55 riddare och 11 rättsriddare.
Enligt konungens bestämmelse har från 1924 de svenska riddarna - som förut i kalendrar och rullor betecknades som riddare/rättsriddare av preussiska Johanniterorden (R-R/RPrJohO) - fått beteckningen R-R/RJohO, där hänvisningen till det preussiska ursprunget alltså bortfallit. Från 1930 vann utnämning av riddare kraft först sedan Sveriges konung stadfäst denna och som följd därav behövde icke riddare som förut anhålla om tillstånd att mottaga och bära orden. Go 1161/1934: svensk officer har rättighet att bära ordens insignier till uniform utan ansökan.
Vid ordinarie riddardag den 11 maj 1946 antogs de nya stadgarna och fastställdes den ordensstruktur som i realiteten varit rådande i exakt ett år. Det nya namnet blev Johanniterorden i Sverige under ledning av konung Gustav V som ordens "Herre och Mästare". Den 1 januari 1947 infördes det idag gällande ordenstecknet. Det internationellt brukade svarta ordensbandet försågs med vita kantränder för att kunna särskiljas från den svenska Nordstjärneorden. De preussiska örnarna i korsvinklarna byttes mot gyllene vasar (möjligen tänkt som en försoningsgest, eftersom det var Gustav Vasa som upphävde orden i vårt land).
Idag är konung Carl XVI Gustaf ordens höge beskyddare och orden leds av en kommendator. Titeln kommer från att man tidigare var ett kommenderi inom den preussiska Johanniterorden, och att ordens leds av en kommendator i stället för en stormästare är en konsekvens av att varken konung Gustav VI Adolf eller konung Carl XVI Gustaf har upptagit Stormästarskapet över Johanniterorden. Orden har sitt säte i Riddarhuset i Stockholm. Orden har idag ca 290 Riddare och ca 60 Rättsriddare, inalles ca 350 medlemmar.
Medlemskap är förbehållet män. Det finns inte i ordens stadgar någon bestämmelse om att medlem i orden skall vara av adlig börd. HedLJohO, biskopen Bo Giertz, tillhörde inte adeln. I orden finns också flera medlemmar som inte tillhör det svenska Riddarhuset (däremot den ointroducerade adeln). Dessvärre har ännu inte förekommit att personer utan adlig anknytning upptagits i orden som ordinarie medlem.
En sådan utveckling skulle välkomnas av många - av flera skäl. Vis sidan av Tyska Johanniterordens finska johanniterridderskap är man ensam i världen om generellt bördskrav, där andra riddarordnar kan ha särskilda ordensklasser/ordenskors för adliga men i övrigt anta välmeriterade personer. Johanniterordens slutenhet har bidragit till att ett stort antal självutnämnda/oäkta riddarordnar i Sverige etablerats. Utan en förändrad medlemspolicy finns en uppenbar risk att dessa ordnar genom sitt stora medlemsantal kommer att definiera vad ett ridderskap uppfattas vara - och inte Johanniterorden i Sverige.
Ingen kan bli medlem på egen begäran utan vederbörande måste vara föreslagen av tre medlemmar, av vilka minst en skall vara rättsriddare. Före 1975 var det brukligt att man hade någon av de svenska statsordnarna innan man upptogs i orden som ett lackmusprov på en långvarig samhällsgagnande insats. Johanniterorden i Sverige arbetar idag i enligt med sitt valspråk PRO FIDE, PRO UTILITATE HOMINUM i det tysta med hjälpverksamhet av olika slag, till stor del genom utdelning av avkastning på fonderade medel.
(text: Gustaf Lagerbjelke, musik: Bengt Gyllenhammar)
|
Vi rider
mot Jordan, Vi vandrar
mot Jordan, Och korset
på min mantel |
Vi vandrar
mot Jordan Vid flodens
bädd Johannes Vi rider mot
Jordan, |
År 2005 inrättades Johanniterhjälpen för att kunna effektivisera ordens hjälpverksamhet.
Genom tre dekret daterade 21 november 2003 fastslog stormästaren, Hans eminens kardinal Furno ett nytt svenskt ståthållarskap ("Lieutenancy") för Heliga gravens av Jerusalem riddarorden. År 2017 bildades ett gemensamt ståthållarskapet Sverige-Danmark. Idag räknar ståthållarskapet ett trettiotal medlemmar.
Enligt stadgarna har orden har tre klasser: första klassen utgörs av män och kvinnor med storkors och kedja, andra klassen utgörs av män med övriga klasser och tredje klassen utgörs av kvinnor med övriga klasser. Andra och tredje klassen har fyra korresponderade klasser. Sammanställt på traditionella sätt blir klasserna:
Påven Klemens VI utsåg franciskanerna som väktare över den Heliga graven 1312, men det tog dem 20 år innan de fick möjlighet att etablera sig där. 1336 finns den första noteringen att en riddare som rest till Jerusalem förärades ridderskap vid den Heliga graven. Under de följande århundradena ansåg många adliga, att deras värdighet inte var fullständig utan mottagande av ridderskap vid graven i Jerusalem. Då var det personer som redan själva var riddare som utförde dubbningen.
I början av 1500-talet påbörjades en ny epok, då franciskanerna vid Heliga gravskyrkan själva fick rätten att dubba riddare. Så sakteliga växte små sammanslutningar upp i olika europeiska länder, bestående av riddare som ansåg sig tillhöra en orden grundad under korstågstiden. Detta fortgick till den 23 juli 1847, då orden etablerades som en katolsk riddarorden. Orden arbetar idag med medlemmarnas andliga utveckling och för att stödja kristendomens fortlevnad i det Heliga landet genom böner, pilgrimsresor samt ekonomisk hjälp. Alla insamlade medel går oavkortat till verksamheten i det Heliga landet.
Till Påvliga Heliga gravens orden hör Påvliga Heliga gravens ordens förtjänstorden i tre klasser (PåvlHGO:sFK1kl-3kl) med vitt band belagt med tre röda, jämt fördelade ränder. Det först förlänade korset i Sverige i modern tid var av 3 klass och gick år 2011 till prosten Johnny Hagberg, vilken sedermera även fått förtjänstkors av 2 klass.
Militära och Religiösa Sankt Mauritius- och Lazarusorden är en husorden under italienska kungahuset med hertigen av Savojen, d.v.s. kronprinsen av Italien, som stormästare. Det finns en skandinavisk delegation (svenska länken ovan) som sedan 2015 har sitt säte i Sverige.
Det första omnämnandet av Sankt Lazarusorden i överlevande källor är från 1142. Orden grundades ursprungligen som ett spetälskesjukhus utanför Jerusalems stadsmurar, men sjukhus etablerades över hela det Heliga landet som annex till Jerusalemsjukhuset, särskilt i Akko. Det är okänt när orden blev militariserad men militarisering inträffat före utgången av det tolfte århundradet på grund av det stora antalet riddare från Tempelherreorden och Johanniterorden som skickas till den spetälskesjukhus för behandling. Orden etablerade "lazarett" i hela Europa att ta hand om spetälska, och var väl stödd av andra militära ordnar som överförde leprasjuka bröder i sin egen orden till Sankt Lazarusorden.
Sankt Lazarusorden förblev i första hand en hospitalär orden men det deltog i flera slag, inklusive slaget vid La Forbie den 17 oktober 1244 där alla lazariter som kämpade dog och slaget vid Al Mansurah den 8-11 februari 1250. Sankt Lazarusorden övergav dock sin militära verksamhet efter att man förlorat fäste i det Heliga landet på grund av kostnaderna, eftersom man var en relativt fattig orden.
5 april 1489 utfärdade påven bullan Cum solerti. Den innebar att S:t Lazarusorden skulle gå upp i Malteserorden för att mer rationellt kunna använda ordnarnas resurser i korståg. Det italienska prioratet (tillsammans med de franska riddarna) motsatte sig detta och fortsatte under eget namn. År 1572 blev den italienska grenen sammanslagen med S:t Mauritiusorden genom den påvlig bullan Pro commissa Nobis och blev en dynastisk orden med hertigen av Savojen som stormästare: ”a noi et nostri successori del sangue nostro duchi di Savoia in Gran Magisteriato ereditario dell’uno e dell’altro Ordine”. Ordens stormästarskap är alltså skilt från huset Savojens anspråk på Sardiniens tron, som man innehade 1720-1861 eller det enade Italiens tron, som man innehade 1861-1946.
Under 1600- och 1700-talet var Sankt Mauritius- och Lazarusorden en andlig riddarorden nära knuten till Katolska kyrkan, indelad i klasserna ”rättsriddare” och ”nådesriddare” beroende på om personen ifråga var adlig eller inte. Dessa kunde sedan bli ”professriddare” med krav på bl.a. äktenskaplig kyskhet, välgörenhetsarbete och hospitalärt arbete mot i synnherhet lepra. Under första hälften av 1800-talet kom orden att reformeras stegvis, från att ha varit en förnämlig andlig riddarorden till att bli mer av en de facto förtjänstorden, dock med fortsatt högt anseende. I mitten av 1800-talet får orden de vanliga fem klasserna (storofficer och officer skjuts in mellan storkors, kommendör och riddare). Indelningen i rättsriddare och nådesriddare upphör när hertigarna av Savojen övergår från att ha varit kungar av Sardinien till att vara kungar över det enade Italien år 1861.
När Italien efter folkomröstning år 1946 infört republik ville (och kunde) man inte behålla de tidigare ordnarna. Den 3 mars 1951 instiftade den nya italienska republiken orden "Al Merito Della Republica Italiana" och specificerade att denna nya orden ersatte Sankt Mauritius- och Lazarusorden, vars förlänande som statsorden upphörde och ordens sjukhus Turin skildes samtidigt från orden.
Tronanspråket är sedan den 7 juli 2006 bestritt, då Vittorio-Emmanueles kusin, HKH Amadeo, hertigen av Aosta, har låtit offentliggöra handlingar vars innebörd är att Vittorio-Emmanuele ställt sig själv utanför successionen i och med ett morganastiskt (den som gifter in sig i furstehuset saknar furstlig rang) äktenskap, trots sin fars varningar. Med stöd av dessa handlingar har HKH Amadeo utropat sig själv till hertig av Savojen och tronpretendent. Enligt denne alternative tronpretendent är Annunziataorden tillfälligt lagd i vila och inga förändringar av husordnarna efter Umberto II:s frånfälle ses som giltiga. Vittorio Emmanuele hävdar å sin sida att problematiken försvann då han utropade sig själv till (exil)kung av Italien och därigenom avsatte sin fader, gav sin tilltänkta en högadlig markisinnetitel, gifte sig därefter med henne som jämbördig part och uppfyllde därigenom succesionsordningens krav.
Schismen ser idag ut att vara av övergående karaktär på längre sikt: Vittorio-Emmanueles barnbarn är två flickor, och enligt de dynastiska reglerna för kungahuset Italien går manslinje före kvinnolinje. Det betyder anspråken - oavsett tvisten 2006 - kommer att gå över till Aosta-grenen eftersom Amadeos barnbarn är två pojkar, som alltså är nr 2 och 3 i succession om man stödjer Amadeo eller nr 4 och 5 om man stödjer Vittorio-Emmanuele.
Orden har fem klasser för herrar och tre för damer (klass 1,3,5):
Den Heliga Militära Konstantinska Sankt Georgsorden grundades legendariskt år 312 e. Kr. men i realiteten sannolikt någon gång mellan 1520 och 1545 av två bröder inom Angeli Comneni-familjen och familjen var stormästare under 1500- och 1600-talen. År 1699 blev Francesco Farnese, hertigen av Parma, stormästare. Hans son Antonio dog utan manlig avkomma. Antonio efterträddes därför år 1731 av Karl, äldste son till Elisabeth Farnese och kung Filip V av Spanien. År 1734 blev Karl kung av Neapel-Sicilien (Bägge Sicilierna) och blev då tvingad att avsäga sig hertigdömet av Parma. Han dock behöll stormästarskapet över orden, vilket därefter gick efterföljande kungar av Neapel-Sicilien. Den nye hertigen av Parma, Karls yngre bror Filip, opponerade sig emot detta, eftersom han såg stormästarskapet som förenade med hertigtronen, vilket lett till en hertlig gren av orden som existerar än idag.
Kungariket Bägge Sicilierna (Due Sicilie) var det nya namn som Bourbon-kungen Ferdinand I gav sitt rike, vilket omfattade det forna kungariket Sicilien, då han återinsattes som kung 1815. Dess huvudstad var Neapel, härav Neapel-Sicilien vilket var det namn som använts för kungariket och dess ordnar i Sveriges statskalender under 1800-talet. På engelska brukar ett ridderskap av orden förkortas KCN (Knight of the Constantinian Order of Naples) vilket det svenska bruket även anknyter till.
Kungariket existerade fram till 1860 då Frans II störtades av Garibaldi som sedan införlivade det i det enade riket Italien, vilket utropades 1861. Frans II bosatte sig därefter i Rom och från 1870 bodde han och hans maka i Bayern och Österrike. På diplomatisk väg lämnades protestnot över förlusten av kungariket, vilket enligt internationell rätt är grunden till bl.a. den fortsatta förläningen av kungahusets ordnar i exil.
Sedan 1960 är kungahuset av Neapel-Sicilien uppdelat i två grenar, beroende på olika tolkning av Cannes-överenskommelsen inom familjen, som i korthet var ett sätt att förhindra att tronanspråken på Spaniens och Neapel-Siciliens kungadömen skulle förenas i en och samma person. Den italienska grenen hävdar dess nödvändighet, vilket leder fram till HKH Carlo, hertigen av Castro som tronpretendent och stormästare. Den spanska grenen menar att dokumentet i praktiken var obsolet när det skrevs, vilket gör att dessa ser HKH infanten av Spanien, Don Pedro av Neapel-Sicilien, hertig av Calabria som tronpretendent och stormästare. Det är denna senare gren som vunnit representation i Sverige. Sedan 2010 finns en svensk delegat utsedd.
Då Carlo, hertigen av Castro endast har fått döttrar och Pedro, hertigen av Calabria har fått både söner och döttrar gjordes ett försök att försona grenarna år 2014, men denna höll endast till 2016 då hertigen av Castro ensidigt ändrade successionsreglerna för att inkludera sina döttrar framför hertigen av Calabrias söner, vilket fick flera ledande företrädare att lämna hertigen av Castros gren.
Orden har - enligt hertigen av Calabria - fyra klasser av storkors och fyra klasser av riddare:
Kungl. Portugisiska Sankt Mikaels av vingen orden (Sankt Mikaelsorden) är en dynastisk riddarorden under ledning av stormästaren HKH Dom Duarte Pio, hertig av Bragança. Ordens ursprung är sannolikt ett år 1147 grundadat ridderligt brödraskap för att hedra minnet av återerövrandet av Santarém från morerna och det stöd man upplevde sig fått av Sankt Mikael, vilket sannolikt övergått till sjävständig gren inom den år 1171 år instiftade Sankt Jakobs av svärdets orden, vilket förklarar Sankt Mikaelsordens emblem. Detta består av Sankt Mikaelsordens röda vinge i gyllene sol, lagt på Sankt Jakobsordens röda svärd, åtföljt av två liljor som representerar cistensierner-regeln som riddarna följde vid det kungliga klostret i Alcobaça där orden, tillsammans med sex andra militära riddarordnar, hade sitt högkvarter tills dessa omorganiserades som icke-militära ordnar med honorära ridderskap år 1834.
Efter 1733 tycks orden inte längre ha vart verksam. Den återinfördes med nya stadgar av kung Mikael I år 1848 efter att denne förlorat tronen till sin bror, men lades åter i träda ca 1870. Den portugisiska republiken gjorde inget anspråk på orden vid dess införande år 1910, utan har kommit att förlänas sparsamt fram till 1986. Då informerade HKH Dom Duarte Pio formellt Den Heliga stolen och den portugisiska republiken att han fortfarande ansåg sig vara stormästare av orden.
Sankt Mikaelsorden har karaktär av en förtjänstorden, som förlänas till kristna oavsett bekännelse för framstående bidrag till det kungliga portugisiska välgörenhetsarbetet eller för spridandet av hängivenhet till Sankt Mikael, Portugals skyddsängel. Sedan 1834 benämns alla som "hedersriddare" (Cavaleiro Honorário) i ordensdiplomet. Parallellt med denna orden finns det katolska Kungl. Brödraskapet av Sankt Mikael av vingen, vilket är den sociala sammanslutningen av riddare och damer där all verksamhet bedrivs. Här är katoliker professbröder och visar sitt medlemskap i brödraskapet genom en vit mantel med ordens kors, medan protestanter kan bli hedersbröder.
Efter att Portugal blivit republik 1910 framlevde kung Manuel II i exil i Storbritannien fram till sin död 1932. Eftersom han dog barnlös var äldste sonen till den avsatte kung Miguel I närmast i tur för tronanspråket, vilket leder till att HKH Dom Duarte idag som tronpretendent är ordens stormästare.
Den första att bli mikaelsriddare var herr (sedermera greven) Ivan Mazuranic-Jankovic år 2005. Sedan år 2012 finns en svensk organisation.
Orden har fem klasser samt en ordensmedalj:
Georgiens Örn- och Vår Herre Jesus Kristus sömlösa tunikas orden är en dynastiska orden inom kungahuset av Georgien, legendariskt grundad av helgondrottningen Tamara (1184-1213) men i realiteten instiftad 1939 av farfadern till det nuvarande överhuvudet av det kungliga huset, HKH prins Irakly (Herkules) Bagration-Mukhrani. Prins Irakly gick bort 1977 och hans äldste son HKH Georg Bagration blev tronpretendent och stormästare. Prins Georg föredrog att hålla orden strikt inom familjen fram till 2001, då han beslöt att förläna orden för excellens och förtjänst, med avsikten att orden skulle bli ett effektivt instrument för att stödja Georgiens befolkning. Den 23 november 2003 gav han orden en ny konstitution som gäller än idag. Efter prins Georgs död - och enligt hans önskemål - efterträddes han som stormästare av sin tredje son, prins David, enligt den georgiska successionsordningen som innebär att överhuvudet för kungahuset väljer efterträdare bland sina söner. Prins David har inrättat ett antal nationella rektorat där Sverige är ett av dem: rektor för rektoratet utsedd 22 november 2008 är honoräre generalkonsuln Jan Hartzell. Jan är även den förste svenske riddaren av orden.
Kungahusets moderna historia inleds år 1942, då prins Irakly Bagration-Mukhrani av den seniora Kartlien-grenen utropar sig som överhuvud för det georgiska kungahuset, eftersom det då inte fanns några tecken på att den senast regerande juniora Kachetien-grenen av kungahuset överlevt i Sovjetunionen. Hans son, prins Georg Bagration-Mukhrani erkändes 1991 officiellt av Georgiens regering, parlament och kyrkliga företrädare som överhuvud för det georgiska kungahuset då han förde stoftet från sin avlidne far till Georgien.
I dag leds kungahuset av prins David Bagration-Mukhrani, som under några år var gift med prinsessan Anna Bagration-Gruzinsky av Kachetien-grenen, vilken idag är nära utgång på svärdssidan då endast tre åldriga prinsar är i livet (Annas far Nuzgar, f. 1950 samt Peter, f. 1916 och hans son Evgeny, f. 1947). Genom giftermålet och föreningen av de kartliska och kachetiska grenarna av kungahuset har diskussionen om Georgien som konstitutionell monarki fått nytt bränsle, i synnerhet sedan paret under september 2011 nedkom med en son, HKH prins Georg. Sedan dess har paret gått skilda vägar, men hoppet om en restaurerad monarki lever starkt genom HKH prins Georg
För att antas i orden krävs kristen bekännelse, gott anseende och rena seder samt goda förtjänster i förhållande Georgien och monarkins sak. Som en följd av den ryska invasionen har orden mobiliserat sina resurser för att hjälpa offren och de som fördrevs av den oproportionerliga och omotiverade ryska aggressionen. Orden utdelas i fem klasser, i fallande ordning:
Orden utdelas åter inom det georgiska kungahuset i två klasser, i fallande ordning:
Vitézorden erkänns av IKR som en ridderlig institution ursprungligen instiftad av en stat. Orden grundades av Ungerns riksföreståndare amiral Miklós Horthy de Nagybánya2 den 20 augusti 1920 och han ledde densamma med titeln kaptengeneral ("Fökapitány"). Detta var den först instiftade officiella utmärkelsen efter restaurationen av den nationella regeringen och den förlänades främst för framstående gärningar under första och andra världskriget. Hela Vitézi Rends konstruktion var en kompromiss, eftersom riksföreståndaren inte hade rätt att adla - den rätten låg hos HM kung Karl IV av Ungern.
Denna icke-nobiliserande riddarorden blev ett sätt att inom situationens begränsningar ändå skapa en adelskapsliknande nationell utmärkelse för tapperhet. Orden bestod av tre komponenter:
Efter andra världskrigets slut och med kommunismens intåg förbjöds orden i Ungern och de ärftliga jordförläningarna gick förlorade. År 1953 stadfästes Vitézorden i exil av generalen, vitéz Hugó Sónyi för att kunna tillvarata de ärftliga anspråken, och orden erhöll ICOC:s godkännande 1962, under ordens andra kaptengeneral, HKH fältmarskalken vitéz József Ágost von Habsburg, son till den siste palatinen av Ungern, huvudman för den ungerska grenen av familjen Habsburg-Lorraine och den förste som antogs i orden. Ordens nuvarande femte kaptengeneral, är sedan 2017 hans sonson son HKH vitéz József Károly von Habsburg, prins av Ungern3 och nuvarande huvudman för den ungerska grenen av familjen Habsburg-Lorraine.
Orden har efter senare reformer tre klasser.
Som organisation i exil har man antagit nya medlemmar så långt möjligt enligt ursprungliga kriterier. Orden har antagit personer som deltog aktivt i ungernrevolten 1956 samt i viss utsträckning även personer utan ungersk bakgrund som ordinarie medlemmar (vitéz Dennis David). Personer utan ungersk bakgrund kan även antas hedersriddare utan att vara berättigade till vitéz-titeln. Den förste svenske hedersriddaren blev Jonas Arnell år 2006.
Mellan 1983 och ca 2020 antog Vitézorden även personer med ungersk bakgrund som ledamöter för civila förtjänster. De benämndes inte "vitéz" utan använde i stället postnominalerna "VRNT", vilket står för Vitézi Rend Nemzetvédelmi Tagok, vilket kan översättas "kulturell försvarare". Detta innebar att man blev ledamot i orden - utan att vara riddare - men det var en ärftlig utmärkelse. Med reformen har alla VRNT överförts till hedersriddare.
Medlemmar i Sverige tillhör kaptenskapet för Beneluxländerna och skandinaviska halvön, vilket instiftades under 1970-talet som en avdelning inom det tyska stabskaptenskapet ("Törzskapitány"). Kaptenskapet för Benelux och Skandinavien instiftades formellt år 2000 och inregistrerades i Sverige som ideell förening den 25 februari 2004. Sedan 2006 finns en löjtnant ("vitézi hadnagy") för svenska gruppen.
Vitézorden utdelar vidare ett förtjänstkors i sex klasser: storkors, kommendörskors (med kraschan), riddarkors, guldkors, silverkors respektive bronskors (StkUngVOFK, KUngFKmkr, RUngVOFK, UngVOGK, UngVOSK, UngVOBK). Bandet är rött med smala gröna kanter och en intilliggande vid rand på vardera sidan. Den förste svenska mottagaren av KUngFK var Bernt Karlsson år 2006 för sina insatser i flyktinglägret i Traiskirschen, Österrrike, i samband med ungernrevolten 1956.
Sedan början av 1990-talet har flera andra grenar av Vitézorden uppstått, vilket är olyckligt. År 2004 bekräftade ICOC denna orden som den legitima Vitézorden.
2Sedermera förlänad titeln hertig av Otranto och Szeged av
HM kung Karl IV av Ungern.
3Sett ur ordens ungerska perspektiv. Full titel:
Hans Kejs. och Kungl. Höghet vitéz József Károly von Habsburg,
ärkehertig av Österrike, prins av Ungern och Böhmen.
VAJS är en unik institution i Sverige och därför svårplacerad, men eftersom stiftet enbart består av adliga och har en historisk relevans så kan VAJS falla inom kategorin "andra adliga sammanslutningar" i IKR:s klassificering, även om VAJS åtminstone fram till 2004 inte upptagits i listorna. Det oavsett, så har detta uppenbarligen kommit att betraktats som en halvofficiell utmärkelse i Sverige.
Historiskt sett var de adliga jungfrustiften i sitt tidigare skede en protestantisk fortsättning på de katolska nunneklostren. Redan under den katolska tiden hade adeln i stor utsträckning inlöst sina ogifta döttrar i klostren och därmed skaffat döttrarna underhåll för deras återstående livstid. På grund härav och då klostren i stor utsträckning grundade sig på adliga donationer, var det naturligt, att nunneklostren vid reformationen ombildades till s.k.adliga jungfrustift eller med andra ord hem för adliga damer.
Vid 1734 års riksdag väckte kammarherren friherre Karl Vilhelm Cederhielm förslag om att inrätta ett adligt "jungfrukloster". Ridderskapet och adeln tillstyrkte förslaget, men detta kom till avgörande först vid 1738 års riksdag, då beslut om stiftets upprättande fattades och en direktion tillsattes. Stiftets uppgift skulle vara tvåfaldig: "för adeliga jungfrur, varest de mot en ringa inskrivningsavgift kunde njuta ej allenast all nödig kunskap uppfostringsåren utan ock sedemera i all den tid, de leva oförsörjde och vela i stiftet förbliva, årligt underhåll". Stiftelsen var tänkt i stor skala och ämnat att mottaga 9 "altfröknar" och 180 yngre fröknar, vilka skulle stå under uppsikt av en "abedissa", biträdd av en mängd lärare och lärarinnor. En stor tjänstepersonal och t.o.m. ett litet musikkapell skulle finnas och det hela utgöra inte mindre än 328 personers hushåll. Medel anskaffades genom gåvor och lotteri. Abbedissa utsågs och förseddes med ett särskilt abbedissekors.
De första stiftsjungfrurna var fröken Charlotta Hamilton af Hageby och fröken Ebba Maria Falkenberg af Trystorp och den första abedissan var riksrådinnan grevinnan Ottiliana Lagerberg, en av Lovisa Ulrikas solfjädersriddare. Lovisa Ulrika medförde från sitt hemland personligt intresse. Hon kallades till koadjutorinna för det stora adliga jungfrustiftet Quedlinburg i Sachsen, men hon aldrig kom att tillträda posten. Lovisa Ulrika överflyttade sitt intresse på jungfustiftet i Vadstena. Hon införde bland annat en särskild hovdräkt, en "robe de cour en bleu turquin", för inskrivna damer och till denna fogade hon en vacker dekoration.
För eldslågorna har sannolikt den S:ta Birgittas påstådda ordenstecken tjänat som förebild. Abedissan, som hade ett större kors, bar detta om halsen. De stiftsjungfrur som uppbär pension bar bandet över högra axeln till vänstra höften och de unga expektanterna bar tecknet i rosett på bröstets vänstra sida. Den paranta rokokodräkten är för länge sedan bortlagd. men ännu förekommer att en stiftsjungfru vid solenna tillfällen - myndighetsdagar, bröllop o.d. - bär det vackra ordenstecknet.
Till lokaler för stiftet upplät Kungl. Maj:t Vadstena slott 1738, vilket dock inte kunde tas i besittning p g a finansiella svårigheter. Inskrivningen av fröknar började, men gav likaledes ett otillfredsställande resultat. 1747 inskrevs visserligen 64 fröknar, och de inskrivna fick i högtidlig audiens på slottet ur kronprinsessans hand mottaga sina av henne underskrivna stiftsjungfrubrev och sitt ordenskors. 1747 hade man inte fått ihop mer än 165 000 daler kopparmynt, som inte räckte långt eftersom den årliga utgiften var nära det dubbla. 1748 utdelades några pensioner, men förtroendet för stiftet var inte stort hos adeln, för samma år inskrevs endast två nya fröknar och året därpå endast en. Själva internatet eller hemmet kom aldrig till stånd, och den storvulna planen krympte ihop allt mer.
Nu trädde riksrådet greve Karl Fredrik Scheffer in på enskilt initiativ, och upplät 1782 ett stenhus i Norrköping, där bostad inreddes för en abedissa och tolv fröknar, som mot en ringa avgift fick sitt underhåll. Efter Scheffers död 1786 upphörde detta "Norrköpings adliga jungfrustift" och avkastningen av den donerade fonden skulle i stället utgå som pensioner till ett visst antal fröknar. Detta beslut sammanföll med det som då redan fattats för Vadstenastiftelsens fonderade medel.
Sedan tanken på en lokal anstalt måste uppges är stiftet endast en ekonomisk institution. Senare övergick stiftet till en pensionsfond. Dess egen förvaltning upphörde 1822 och övertogs då av riddarhusdirektionen. För närvarande utdelas 100 pensioner årligen till dem ogifta kvinnor som varit längst inskrivna i stiftet.
Stiftsjungfrur noteras i Sveriges Adels och ridderskaps kalender som "stiftsjungfru" (förkortningen används inte som markör för stiftsjungfruskap).
All materials contained on this site are protected by Swedish copyright law and may not be reproduced, transmitted, displayed, published or broadcast without the prior written permission from the webmaster. Copyright 1998- Jonas Arnell-Szurkos. All rights reserved. Some material appear with specific permission.